Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att, sedan revolutionen var besegrad och alla de
fördrifna dynastierna återinsatta i sina lagliga
rättigheter, vore det orättvist, om en enda
skulle försmäkta i landsflykt, och just den, som
ståndaktigast stridt mot den gemensamma fienden samt
både lidit och förlorat mest genom sin ridderliga
tillgifvenhet för Europas sak. Han försäkrade för
öfrigt, att Ludvig XVIII egnade den unge prinsen ett
uppriktigt deltagande och att äfven prinsen-regenten
i England hyste för huset Wasa lika varma känslor som
för huset Bourbon. Alexander svarade emellertid, att
kongressen egde ingen rätt att befatta sig med denna
fråga; att dynastien Bernadotte icke utträngt Wasarne;
att den var frivilligt vald af svenska folket; att
den genom traktater var erkänd af de stora makterna;
att man ej kunde antasta ett sådant val utan att bryta
mot folkrätten, och att det skulle sätta en fläck på
restaurationens sak, om, efter de stora förtjenster
kronprinsen gjort Europa, man gjorde sig skyldig till
en så upprörande otacksamhet.
Äfven en österrikisk general hade hos Alexander
yrkat nödvändigheten att »rensa tronerna i Europa
från revolutionens intrång» och följaktligen äfven
återinsätta prins Gustaf i sina rättigheter; men
Alexander svarade, att man måste akta ett helt folks
vilja och att det icke tillkom utländingar att blanda
sig deri; att generalen så väl som hela Europa borde
känna vidden af kejsarens förbindelser till Sveriges
kronprins, hvilka förbindelser han på intet sätt
ämnade dölja och hvarför han tvärtom borde vara
tacksam så länge han lefde. Europa hade för öfrigt
i första rummet just kronprinsens person att tacka
för sin frihet, och det förvånade kejsaren, att man
så snart kunde glömma detta. Kronprinsen hade genom
sina personliga förtjenster uppnått den höga plats,
han innehade, och rättfärdigade icke allenast i
svenskarnes ögon, utan äfven inför hela verlden den
entusiasm svenska folket egnade honom. Österrike
eller hvilken annan makt eller enskild person som
helst kunde för öfrigt, om de så funne för godt,
ändra sitt tänkesätt om kronprinsen och bevisa honom
otacksamhet; men Alexander skulle aldrig upphöra
att betrakta honom med samma känslor af vänskap
och aktning, hvarmed han hoppades af kronprinsen
omfattas. Oroade man honom vidare med dylika försök,
skulle han genast sätta sig i sin vagn och lemna
kongressen. Detta svar meddelade Alexander sjelf
grefve Löwenhielm ett par dagar derefter och bad
honom noggrant återgifva det till kronprinsen.
Man fortfor emellertid att ur legitimitetsprincipens
synpunkt arbeta för prins Gustaf, och när detta,
i följd af Alexanders bestämda motstånd, icke kunde
ske med kraftigare vapen, tog man sin tillflykt till
hätska tidningsartiklar och ströskrifter. En skymflig
artikel uti Hamburger Korrespondenten i Februari
1815, der införd genom badiska hofvets försorg,
föranledde slutligen svenska regeringen att, på de vid
riksdagen samlade ständernas begäran, förklara, det
betalningen af den pension, som af svenska ständerna
blifvit beviljad förra kungliga familjen, skulle
inställas, om man icke upphörde att i utländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
