Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som Chateaubriand, hvilken ansåg en ministerplats
vid svenska hofvet allt för mycket under sin
värdighet, vägrade att lemna Paris, och Rumigny
fortfor således att vara fransk chargé d’affaires
i Sverige, hvarifrån hans meddelanden till sitt hof
icke voro egnade att återställa det goda förståndet
mellan båda regeringarna, då äfven han ville göra
sannolikt, att Carl Johan eftersträfvade att inom
Frankrike efterträda Bourbonerne.
Dessa förevitelser förföllo visserligen af sig sjelfva
i samma mån som Bourbonernes välde vann mera stadga
inom Frankrike, men förhållandet mellan svenska
och franska regeringarna fortfor dock att vara föga
vänskapligt, och Signeuls meddelanden om Bourbonerne
voro icke fördelaktigare än Rumignys om Carl Johan.
Med Österrike stod icke heller svenska regeringen
i något mera vänskapligt förhållande. Kejsar
Frans II hyste personlig vänskap för konung
Fredrik VI i Danmark, likasom furst Metternich,
den egentlige ledaren af Österrikes politik, för
danske utrikesministern grefve Bernstorff. Båda togo
ock gerna Danmarks parti mot Sverige, sökte först
förekomma Norges afträdande och, när detta emot
Rysslands och Englands gensägelser icke lyckades,
stälde de sig på Danmarks sida i fråga om besittningen
af svenska Pomern. Legitimitetsgrundsatsen fann
ock vid österrikiska hofvet ifriga förfäktare och
någon vänskaplig sinnesstämning emot Carl Johan
var der visst icke rådande, ehuru de diplomatiska
förbindelserna mellan båda rikena oafbrutet
underhöllos.
Med Danmark var förhållandet ännu mindre
vänskapligt. Der hade man svårt att smälta förlusten
af Norge, och i Sverige var man öfvertygad,
att resningen i Norge från början var en dansk
tillställning samt fortfarande underblåstes från
Danmark. Härtill kommo stridigheterna om besittningen
af Pomern och om Norges andel i danska statsskulden,
till hvilka sistnämnda vi längre fram skola
återkomma. Officielt rådde emellertid, allt sedan
fördraget i Kiel, fred mellan Sverige och Danmark.
För öfrigt underhöllos diplomatiska förbindelser med
Spanien, Portugal, Italien, Nederländerna, Turkiet
och Nordamerikanska förenta staterna; men ingendera
af dessa diplomatiska förbindelser hade någon politisk
betydenhet.
I allmänhet gingo den svenska diplomatiens bemödanden
under denna tid i icke obetydlig mån ut på att
betrygga den nya dynastins framtid i Sverige. Ur denna
synpunkt var det väl ock i väsentlig mån, som Carl
Johan 1812, i valet mellan ett förbund med Napoleon
eller med Alexander, slöt sig till den senare, af
hvilken han, med den närmare kännedom han egde om
förhållandena inom Frankrike och om sinnesstämningen
hos de af Napoleon kufvade folken, ansåg sig
kunna vänta ett säkrare stöd för sin dynasti än af
Napoleon. Men med detsamma han sålunda betryggade
sin egen framtid, betryggade han äfven Sveriges,
enligt hvad i det föregående redan är visadt. Det
lider intet tvifvel, att, om han slutit sig till
Napoleon och det stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
