Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följande sätt tecknat: »Under det olyckliga året
1809 sönderbrutna, svaga, tillbakaslagna på det
allraskamligaste vis från vårt sista tillbud i
Bottenviken; en förstörd armé, af sjukdomar förtärd,
utan utsigt för dess rekrytering eller förstärkning;
öfvergifna af den vi ansågo för vårt sista hopp, då ej
ens viljande fälla ett förord för att åt oss bibehålla
en liten ö; utan visshet för tronföljden! Hvilken hade
väl utan galenskap kunnat förmoda, mindre framställa
möjligheten af att inom fyra år skulle svenska härar
i hjertat af Tyskland, i samband och i bredd med
de andra europeiska makterna, bjuda spetsen åt den
största krigsmakt, verlden någonsin egt, och bryta den
största vapenlycka, som någonsin förvånat verlden.»
Han hade kunnat tillägga, att det var genom Carl
Johans personlighet, som denna Sveriges så betydligt
förändrade ställning vunnits, ty det hade varit
i strid både mot åsigterna inom styrelsen och mot
den allmänna meningen inom Sverige, som Carl Johan
genomdrifvit förbundet med Ryssland emot Frankrike,
och under kriget hade det visst icke varit Sveriges
härar, men väl deras härförare, som åt Sverige
återvunnit en aktad plats och en vigtig andel i de
europeiska rådslagen.
Att det ojemförligt öfvervägande flertalet af svenska
folket insåg och högt uppskattade hvad Carl Johan
genom ledningen af Sveriges utrikes politik verkat
för sitt nya fosterland, är förut visadt; men här fans
likväl ett parti af missnöjde med den nya dynastien,
så väl som med det nya statsskicket, och det var icke
utan allt stöd eller genklang inom riket, som man
denna tid i utländska tidningar anföll Carl Johan
och förfäktade den fördrifna gustavianska familjens
rättigheter.
Likasom inom den franska högadeln vid denna
tid, funnos äfven inom den svenska åtskillige
»ultra-rojalister», som i Gustaf Adolfs afsättning
sågo en förgripelse mot »Herrans smorde» och
konungadömets gudomliga helgd; i prins Gustafs
skiljande från tronföljden en skriande orättvisa,
då han ej haft någon del i faderns felsteg; i den
nya statsförfattningen en allt för öfvervägande,
för konungadömet hotande demokratisk anda, samt i
1809 års män en samling orostiftare och för riket
vådlige nyhetsmakare.
Redan under första månaden från sin ankomst till
Sverige erhöll Carl Johan från en ledamot af sjelfva
styrelsen, statsrådet von Platen, en varning, att i
Sverige funnes »många aristokrater och dessa ganska
verksamma»; å andra sidan mottog den nye tronföljaren
från en hög och högättad embetsman, landshöfdingen
grefve Carl Stellan Mörner, en klagan öfver följderna
af den nya statsförfattningen. »Många opatriotiske
medborgare», hette det, »hafva i flere år arbetat
derpå att föra nationallynnet till uppstudsighet och
obändighet. Följderna efter 1809 års riksdag äro
synbara och ty värr äro icke få, hvilka äfven för
det närvarande önska en allmän villervalla. Utan de
allvarsammaste mått och steg är konungen på sin tron
icke sjelf säker. Vi hafva, gudnås, redan kommit så
långt, att vi alldeles vanvårda den lagliga friheten
och behöfva styras med all varsamhet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
