Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering - Carl XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wrede, som för öfrigt var Carl Johan personligen
varmt tillgifven, hade, likasom Adlercreutz, med
mycken bestämdhet uppträdt mot hans ryska politik
och när kronprinsen genomdref densamma, hade Wrede
i September 1812 begärt sitt afsked.
Vid handhavandet af de inre regeringsärendena
utmärkte sig företrädesvis justitie-statsministern
grefve Gyllenborg, som troget och nitiskt skötte sitt
embete och icke eftersträfvade något inflytande utom
detsamma; vidare statsråden Rosenblad och Lagerbring,
båda män med stor erfarenhet och embetsmannaduglighet,
samt statssekreterarne grefve Mörner och friherre
Wirsén, hvilka och synnerligast den sistnämnde
likaledes voro ganska framstående embetsmän.
Engeström, Adlercreutz och Rosenblad ansågos önska
en starkare konungamakt än 1809 års statsförfattning
medgaf, och förre landshöfdingen i Christianstad
friherre Carl Adam Wrangel yrkade i en till
kronprinsen aflåten skrifvelse öppet, att man vid
riksdagens öppnande 1812 borde, begagnande den
entusiasm kronprinsen ingaf, begära en diktatorisk
makt för regeringen, då konungen och kronprinsen kunde
»i grund förändra vår representation, grundorsaken
till alla våra olyckor»; men kronprinsen svarade på
framställningarna i denna syftning, att han afgifvit
sin ed på att trofast bibehålla grundlagen, och om den
också vore i några delar ofullständig, kunde dock en
regent förmedelst densamma uträtta mycket godt. För
öfrigt angåfve den sjelf sättet, hvarpå de brister,
tiden och erfarenheten kunde komma att blotta, skulle
afhjelpas.
Några försök i den angifna riktningen skedde också
icke, och statsrådets fleste ledamöter voro ock
alltför fast tillgifna det nya statsskicket att lemna
sitt biträde till dylika försök.
Den, som inom styrelsen i sjelfva verket betydde
minst, var den gamle konungen, ehuru han ensam egde
beslutanderätten och alla författningar utfärdades
i hans namn. Hans både själs- och kroppskrafter
voro nu så medtagna, att föga återstod deraf, och i
början af året 1818 blef det mer och mer tydligt,
att hans lefnads slut närmade sig. Vi hafva, vid
framställningen af hans regering, haft få tillfällen
att sysselsätta oss med hans personlighet och lemna
derföre nu en kort skildring af denna, innan vi
afsluta den förra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
