Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hitkomst, var han den verklige regenten. Han visade
emellertid alltid den gamle konungen den mest
grannlaga uppmärksamhet och gjorde äfven för öfrigt
på flera sätt honom sig förbunden. Så hade, under
hans ständigt växande penningeförlägenhet, ty Carl
XIII förstod lika litet som någondera af sina bröder
rätta sina utgifter efter inkomsterna, Carl Johan
försträckt honom en betydande summa, och hans adoptive
fader yttrade ock vid flera tillfällen sin synnerliga
belåtenhet med den son, ständerna gifvit honom.
Nya sjukdomsfall tillstötte emellertid det ena året
efter det andra; men genom flitigt anlitande af
alla de hjelpmedel, läkarekonsten hade att erbjuda,
höll sig konungen någorlunda uppe och kunde ännu den
26 Januari 1818 bevista den gala-middag, som då gafs
till firande af kronprinsens födelsedag. På denna
ansträngning följde dock ett hastigt aftagande
af både kropps- och själskrafterna, och det
blef alltmera tydligt, att slutet var nära. Den 4
Februari på aftonen lät han tillkalla sin biktfader,
öfverhofpredikanten Hedrén, hade med honom ett längre
samtal och fick af honom nattvarden. Följande dagen
mottog han besök af både kronprinsen och grefve
Engeström samt var då ännu vid full sans, men kort
derefter föll han i dödsslummer, och den 5 Februari
1818, kl. 10 på aftonen, slocknade hans lif.
Carl XIII var ingen af Sveriges mera framstående
regenter och i synnerhet såsom konung af föga
betydenhet; men han hade dock i yngre åren vid
åtskilliga tillfällen visat, att hvarken hjerta eller
förstånd felades honom, röjde i allmänhet mycken
välmening och visade äfven icke ringa personligt
mod. Deremot var, såsom förut är anmärkt, viljekraft
hvad han i synnerhet saknade. Han var lätt att styra
och gjorde sig derigenom skyldig till klandervärda
handlingar, som troligen ej skolat fläcka hans minne,
om han mera följt sitt eget omdöme och sin känsla
af det rätta. Hans omdömesförmåga blef dock tidigt
omtöcknad af mystiska grubblerier, hvilka under
hela hans lefnad tycktes mer än något annat väcka
hans intresse. I allmänhet utgör han icke något
undantag från den ofta gjorda iakttagelsen, att en
stor ordensvurm sällan är stor i något annat.
Hans gemål, drottning Hedvig Elisabeth Charlotta,
öfverlefde honom icke länge. Hon hade alltid varit
en tillgifven maka och visat mycket öfverseende med
sin gemåls kärleksförbindelser på andra håll. Hon
var gladlynt och frispråkig, ofta nog mera, än man
ansåg rätt anstå hennes höga rang, älskade skämt
och var ingalunda nogräknad i valet af uttryck,
hvarken sina egna eller andras, blott de voro qvicka
och muntrande. Hon älskade och förstod musik och
skådespel, hade sjelf trakterat både harpa och
fortepiano samt inom hofkretsen med stort bifall
utfört åtskilliga roller. Hon gjorde gerna godt i
tysthet, och hennes hemliga pensionsstat var icke
obetydande, i förhållande till hennes tillgångar,
hvilka hon så anlitade, att hon icke sällan för
tillfälliga utgifter måste låna 20 à 30 rdr. Äfven
hennes offentliga välgörenhet var mera omfattande,
än man kunnat vänta af hennes tillgångar, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
