Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIV Johans regering. Carl Johan konung, 1818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som enligt dessa makters öfvertygelse åligga
detsamma. Man kunde visserligen vara öfvertygad, att
konungen, trogen mot ingångna förbindelser, aldrig
skulle vilja begagna sig af en dylik uppmaning;
men han skulle dock i sådan händelse komma i en
förlägenhet, ur hvilken det kunde blifva ganska
svårt för honom att reda sig och hvilken vore desto
obehagligare, enär det ej kunde förnekas, att norska
folkets fria och otvungna tillkännagifvande om sin
villighet att inlåta sig i underhandlingar om frågans
afgörande från första början invecklat honom deri. De,
som ännu envisades att föreställa sig, att bördan
antingen helt och hållet eller till en del kunde
tagas från Norge och läggas på Sverige, borde besinna
hvilket oberäkneligt ansvar de ådroge sig, om antingen
ett ödeläggande krig eller tillintetgörande af Norges
fria författning blefve följden af denna envishet.
Slutet blef ock, att storthinget med 54 röster mot
21 beslöt erkänna skulden samt att Norge ensamt
borde gälda densamma. Ett försök gjordes visserligen
att få den i fördraget bestämda tiden för summans
liqviderande förlängd från 10 till 30 år; men sedan
konungen i ett nytt allvarsamt reskript af den 28 Juni
erinrat storthinget, att »på statskonstens område är
förnuftet domstol i första instans; misskännes den,
så gifves det en annan domstol, som dömer i sista
instansen, och den böre vi alla önska att utestänga
från all inblandning i Norges angelägenheter»,
samt afgifvit förslag till skuldsummans gäldande,
utan att detta blefve för norska statskassan allt för
tryckande, bifölls ändtligen det kungliga förslaget
nästan enhälligt och storthingets beslut erhöll
konungens sanktion den 1 Augusti.
Härmed var nu omsider denna så länge afhandlade
fråga bragt till slut. Vi hafva deraf lemnat en något
utförlig framställning, emedan den var den vigtigaste
i Sveriges-Norges förhållanden till utländska
makter vid början af Carl Johans regering och emedan
förhandlingarna derom äro ganska betecknande så väl
för den heliga alliansens anspråk, hvilka Danmark så
villigt gick till mötes, som för Carl Johans fasta
och sjelfständiga hållning gent emot dessa anspråk,
samt hans månhet om upprätthållandet af de rikens
yttre oberoende och inre frihet, hvilkas styrelse
han öfvertagit.
Långt ifrån att gifva den heliga alliansen något
tillfälle till inblandning i de förenade rikenas inre
angelägenheter sysselsatte sig Carl Johan denna tid
ifrigt med tanken att mot de enväldige regenterne, som
utgjorde själen i denna allians, ställa ett förbund af
de konstitutionela staterna, hvilka, genom att sluta
sig närmare tillsammans, skulle bättre kunna värna
sitt oberoende. Förändrade förhållanden i Frankrike
ingåfvo någon förhoppning, att äfven detta rike skulle
träda ur den heliga alliansen, och England hade aldrig
biträdt densamma samt tycktes ock hafva sin rätta
plats i spetsen för ett förbund af de konstitutionela
folken. Den dåvarande engelska ministèren tycktes
dock ej inse behöfligheten af ett sådant förbund
och ville icke uppoffra någon af Englands materiela
fördelar för dess tillvägabringande. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
