Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»näringslöshet visat sig i näringstvångets fjät — ett
påtagligt bevis på det senares skadlighet och
olämplighet», och huru svenska folket vore belastadt
med underhållet af en allt för stor mängd tärande
medlemmar.
Ett sådant språk hade icke tillförene varit fördt i
helsningstalen stånden emellan och väntades allraminst
från bondeståndet, hvars af regeringen tillsatte
sekreterare vanligen varit författaren till ståndets
helsningstal.
Äfven på annat sätt visade ståndet nu, att det ville
frigöra sig från hvad förr varit vanligt. Enligt
grundlagen egde konungen att tillsätta bondeståndets
sekreterare, och det hade äfven varit vanligt, att
ståndets notarier likaledes tillsattes af regeringen;
men då nu så skedde och för ståndet tillkännagafs
hvilka kongl. maj:t till dessa befattningar förordnat,
yrkade oppositionens ledare, att detta förordnande
måtte underkännas samt att medstånden borde vänligen
inbjudas att i detta ämne med sina råd biträda
bondeståndet, emedan det för dem alla vore af vigt,
att ej något stånds lagliga rätt kränktes. Det förra
yrkandet afstyrdes, ehuru icke utan möda, men det
senare blef enhälligt af ståndet bifallet, och på
dess anmodan beslöts en rikets ständers skrifvelse i
öfverensstämmelse med bondeståndets önskan. Regeringen
fann den yrkade rättigheten ej vara i grundlagen
uttryckt, men medgaf dock vid de följande båda
riksdagarna, att bondeståndet fick sjelft tillsätta
sin kanslipersonal, med undantag af sekreteraren, och
vid 1834 års riksdag gjordes, på regeringens förslag,
i det omtvistade grundlagsstadgandet ett tillägg,
hvarigenom ifrågavarande rättighet uttryckligen
tillerkändes ståndet.
Från bondeståndet utgick emellertid äfven ett förslag
om aflåtandet af en tacksägelseadress till konungen
för hans omsorger om rikets styrelse, antydande,
att oppositionen ej var riktad mot hans person, och
detta förslag bifölls genast af presteståndet; men då
det begärdes på bordet inom adeln och borgareståndet,
och man befarade, att en adressdebatt kunde uppstå,
der man kunde återfinna åtskilligt af hvad som
blifvit yttradt i bondeståndets helsningstal, så
aflät konungen till ständerna en skrifvelse, hvari han
förklarade sig finna en dylik adress icke hafva något
stöd i grundlagen och vara dels obehöflig, emedan
han äfven utan densamma vore förvissad om ständernas
trohet och tillgifvenhet, dels olämplig, såsom i viss
mån läggande band på ständernas fria granskningsrätt.
Denna rätt hade emellertid regeringen sjelf inskränkt
genom sitt afslag å ständernas vid sista riksdagen
gjorda yrkande att i vidsträcktare mån än dittills få
granska statsverkets tillstånd, till hvilket afslag
man hemtat stöd af 1812 års instruktion för rikets
ständers revisorer, i hvilken deras granskningsrätt
syntes inskränkt till statskontorets medel. Friherre
Anckarsvärd väckte nu åter fråga om den vidsträcktare
granskningsrätten och förklarade sig »omöjligen kunna
fatta, huru föregående ständer kunnat i denna del
åtnöja sig med en sådan grundlagstolkning». Herr von
Hartmansdorff instämde och föreslog derjemte, att alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
