Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1828-1830
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan hufvudsakligen angifva det allmänna missnöjet
med det regeringssystem, som alltsedan 1815 blifvit
följdt.
Å andra sidan anmärktes mot oppositionens yttranden,
att »landet befunne sig i vanmakt och samhället nära
sin upplösning», såsom bevis på motsatsen, bland
annat, att folkmängden under det senare decenniet
betydligt ökats; att skatterestantierna minskats; att
landet befunne sig i ostördt både yttre och inre lugn;
att tull-lagstiftningen blifvit modifierad i en friare
riktning, så att man ej i Sverige, såsom i andra
länder, behöfde påbjuda andra konsumtionsafgifter
än de, som härleddes från tullen; att de afslutade
handelstraktaterna visat sig för landet fördelaktiga,
o. s. v.
Slutet på de långa debatterna blef, att anmärkningen
mot statsrådet i skeppshandels-frågan, med 109 röster
mot 44, ansågs böra förfalla; att den mot grefve
Cederström i samma fråga godkändes, med 82 röster mot
70, och att de öfriga anmärkningarna fingo förfalla.
Slutligen förekom äfven utskottets tillägg i
betänkandet, och en liflig debatt uppstod, huruvida
en skrifvelse, innefattande hvad utskottet i detta
tillägg anfört, borde till kongl. maj:t aflåtas eller
icke, hvilken senare åsigt segrade, med 85 röster
mot 76.
Riksståndens flertal hade sålunda icke beslutat
någon anmälan enligt § 107 i regeringsformen mot
någon af konungens rådgifvare och ej heller någon
skrifvelse till kongl. maj:t, med anmärkning mot
någon regeringsåtgärd, och oppositionens försök
att, företrädesvis med anledning af den olyckliga
skeppshandeln, bringa ministèren på fall hade
misslyckats. Den både då och sedermera så ofta och
så mycket omhandlade skeppshandelsfrågan var således
också nu bragt till slut. Denna handel var onekligen
klandervärd, så väl i åtskilliga hänseenden, hvad
den formela behandlingen beträffar, som i synnerhet
emedan den företogs, utan att man tagit i behörigt
betraktande de politiska följderna deraf; men, å
andra sidan, är det ock lika onekligt, att de, som
fört oppositionens talan, gjort mera väsen af denna
fråga, än den förtjenar, då den i sjelfva verket var
ett välment, ehuru oklokt och obetänkt, försök att
utan ökadt statsanslag åstadkomma förbättringar i
svenska flottan, och i synnerhet vittnar äflandet att
företrädesvis framhålla det förödmjukande för svenska
regeringen i den senare fartygsförsäljningens återgång
just icke om någon varmare fosterlandskänsla.
Decharge-frågan var riksdagens vigtigaste politiska
fråga och den, i hvilken de båda nu alltmera bestämdt
framstående partierna hufvudsakligen mätte sina
krafter.
Vid riksdagens början tycktes utsigterna för
oppositionen ganska lofvande. Hos adeln hade den gjort
ytterligare framsteg. Utom de förre oppositionsmännen,
bröderne Carl Henrik och August Anckarsvärd, grefve
C. F. Horn, hrr Gustaf Hierta, Göran Gyllenkrook,
P. G. Cederschiöld, E. Z. Munck af Rosenschiöld,
bröderne Carl David och Gustaf af Uhr, m. fl.,
räknades nu dit äfven grefvarne David Frölich, Otto
Cronhjelm, Carl Gustaf Spens, Jakob och John Hamilton,
friherrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
