Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - RIksdage 1840, 1841
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerhet som man väl hade sig bekant, att samteliga riksstånden vid
sista riksdagen önskat indragningsmaktens upphörande.
En ännu menligare följd af indragningsmaktens användande än
detta missnöje hos tidningarna och allmänheten var uppkomsten af en
skandal-litteratur, som var oåtkomlig för denna makt, emedan den icke
tillhörde den periodiska pressen, men som gick vida längre än denna
i giftiga hänsyftningar och drog ännu mindre i betänkande att,
obesvärad af verkliga fakta, uppgifva såsom »historiskt» hvad man ansåg
lämpligt att uppduka för allmänheten. Dessa skandalskrifter funno
snart talrika läsare, så mycket mera som de flesta ibland dem
onekligen vittnade om stor förmåga i detta föga aktningsvärda
skriftställeri.
Författaren till större delen af dessa skrifter, assessorn i Svea
hofrätt Magnus Jakob Crusenstolpe, hade under 1828—1830 årens riksdag
gemensamt med L. J. Hierta utgifvit en riksdagstidning och mot slutet
af riksdagen biträdt grefve Brahe att gifva ökad sammanhållning och
förstärkning åt regeringens anhängare å riddarhuset. Derefter hade
han under åren 1830—1833 utgifvit en tidning Fäderneslandet, i
konservativ och lojal riktning, men hvilken dock ej lyckats vinna någon
större spridning hos allmänheten. Ej heller fann sig utgifvaren af
konungen och sin förre beskyddare grefve Brahe så understödd, som
han väntat, och då försöket att föra regeringens talan blef i ekonomiskt
hänseende allt mera förlustbringande, upphörde han i April 1833 med
utgifvandet af sin tidning, men utgaf i stället den ena skriften efter
den andra i den mest fiendtliga riktning mot dem, hvilkas talan han
nyss förut fört. Vittnande om en föga vanlig skriftställaretalang samt
om en ännu ovanligare förmåga att framkasta de giftigaste
hänsyftningar på ett sätt, som gjorde dem oåtkomliga för laga åtal, lästes
dessa skrifter med synnerlig begärlighet och bidrogo i icke ringa mån
att mer och mer vända allmänna meningen icke blott mot regeringen,
utan äfven mot konungen personligen.
Att författaren till dessa skrifter gjort sig synnerligen misshaglig
hos föremålen för sina anfall, var naturligt, likasom att man gerna
önskade stäfja detta skriftställeri. Författarens förmåga att smäda så,
att han ej kunde lagligen tilltalas för smädelse, var likväl sådan, att
den ena af hans skrifter utkommit efter den andra, utan att man ansett
sig kunna mot dem anställa laga åtal, huru mycket man än fann detta
påkallas af deras syftning i allmänhet och deri förekommande särskilda
hänsyftningar.
Slutligen trodde man sig dock finna laga skäl för ett sådant i
några uttryck, som förekommo i en af dessa skrifter, kallad
»Ställningar och förhållanden, behandlade i bref», der, i anledning af
hofmarskalken, kaptenen vid Svea lifgarde friherre Johan Clas Flemings
befordran till major vid detta regemente framför majoren i armén
Michael Gustaf Anckarsvärd, som var äldre kapten i regementet, det
hette: »På det att ingenting skulle fattas ens i draperiet af konseljens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
