Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utom i Norrland visade sig under detta tidskifte
läseriet äfven i Vestergötland, der komministern i
Svenljunga Jakob Otto Hoof, (född 1768, död 1839)
uppträdde såsom väckelse-predikant och fick ett
stort anhang både inom Vestergötland och en del af
Halland. Hans predikningar upptecknades af hans
åhörare — skrifna begagnade han aldrig — och så
utgåfvos de »högmesso-predikningar öfver de årliga
sön- och högtidsdagars evangelier», som, af honom
sjelf öfversedda, sedermera utkommit i flera nya
upplagor. Äfven han och hans anhängare uppträdde
emot statskyrkan, ehuru mindre fiendtligt än de
norrländske läsarne, samt yrkade större renhet i
sederna, försakande af alla verldsliga nöjen, all
grannlåt och prydlighet i klädsel o. s. v.
Äfven i Småland framträdde läseriet, till en del i
följd af den på sin tid mycket berömde folktalaren,
komministern i Helleberga församling inom Wexiö
stift, Peter Lorenz Sellergrens (född 1769, död 1843)
väckelsepredikningar, af hvilka efter hans död en
samling utgafs 1845. Redan förut hade hans »Bref
i andeliga ämnen» utkommit i tre delar, 1839—1843.
I Småland öfvergick den religiösa rörelsen slutligen
1841 till den s. k. predikosjukan, som röjde sig i
en med kroppslig sjukdom, kramp och dvala förenad
oemotståndlig drift att hålla predikningar och
sjunga psalmer. Den spridde sig från Småland till
Vestergötland, der år 1843 öfver 2,000 personer
uppgåfvos vara med denna sjukdom behäftade.
Under det läsare-sekter sålunda uppstodo inom
Sverige, sökte en utländsk sekt, methodisterne,
der vinna insteg. Denna sekt hade år 1739 blifvit i
England stiftad af John Wesley och Georg Whitfield,
samt utgjorde från början en reaktion mot den stela
renlärigheten inom den engelska biskopliga kyrkan,
till hvilken den intog ungefär samma ställning som
pietismen till den lutherska. Efter hand skilde sig
dock methodisterne äfven i vissa lärosatser från
de öfriga kristna trosbekännelserna. Så lärde de,
bland annat, att ingen kunde komma till omvändelse
utan att falla i en häftig, ofta lekamligen
förnimbar »botkamp», som slutligen afbrytes genom
en ögonblickligt inträdande salig förvissning om
syndernas förlåtelse. Deras sträfvanden gingo
derför framför allt ut på att göra syndasorgen
så grundlig och allvarlig som möjligt, hvarför
ock methodisterne höllo sig lika uteslutande till
lagen, som herrnhutarne till evangelium, samt gjorde
väckelsepredikan till sin egentliga uppgift, och denna
väckelse till syndasorg och botkamp ville de sprida
inom hela kristenheten.
Den i det föregående omnämnde, i Stockholm bosatte
engelske fabriksidkaren Samuel Owen var sjelf
methodist och hade bland sina arbetare flere, som
tillhörde denna lära, hvarför han ock inkallade en
methodistprest Stewens, som från hösten 1826 i ett
af enskild man upplåtet kapell höll predikningar för
denna läras härvarande bekännare. År 1830 efterträddes
Stewens af en annan methodist-predikant Georg Scott,
som snart i Stockholm väckte stort uppseende, höll
med lif och värma väckelsepredikningar på svenska,
hvilka fingo talrika åhörare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
