Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 Carl
XIV Johan.
önska mer omvexling i ton och föremål. En egen och
ganska framstående plats bland våra skalder skall
emellertid Vitalis alltid intaga.
Carl August Nicander, född 1799 * .Strengnäs, vid
hvars skola fadern var konrektor, och student i Upsala
-1817-, hade, likasom Vitalis, hvars bekantskap han
gjort i skolan och gymnasium,’tidigt röjt poetiska
anlag. Bada uppträdde ock, såsom redan är nämndt,
gemensamt inför allmänheten i Kalender för damer,
1819, der Nicanders dikter väckte icke mindre
uppseende än hans väns. Ännu mera uppmärksamhet
tillvann sig Nicanders 1821 utgifna sorgespel
»Runesvärdet eller den förste riddaren >, som röjde
rik skaldebegåfning, om ock denna begåfning der ännu
ej tycktes blifvit fullt klar för skalden sjelf,
ty mycket mystiskt och sväfvande förekommer der
onekligen och skymmer alltför ofta det sant ppetiska,
som lika onekligt der finnes. Detta arbete följdes
snart af en samling lyriska stycken, »Fjärilar
från Pinden», samt af idyllen »Rosalfs lefnad och
död», som dock är icke så litet underlägsen de
föregående. Sedermera infördes i io:de häftet af
Iduna, 1824, »Runor af Norna Gest», tillhörande de
mest berömda bland Nicanders dikter. Han hade då redan
lemnat akademien och 1823 ingått i kungliga kansliet,
men tog följande året den filosofiska graden på samma
gång som Vitalis, hvilken i sin »Promotionen 1824»
gycklar icke så litet med Nicanders sång vid samma
tillfälle. För den om sydländsk färgprakt och stor
formfulländning vittnande skaldedikten Tassos död
fick Nicander svenska akademiens stora pris 1826. Den
väckte sådant uppseende, att kronprinsen lemnade
Nicander understöd till en utländsk resa, hvartill
äfven svenska akademien lemnade penningebidrag. Resan
företogs 1827 öfver Köpenhamn, Hamburg, uppför Rhen,
genom Schweiz till Rom, der Nicander tillbragte flera
månader och dit han, efter en utflygt till Neapel,
återvände samt for derifrån till Venedig, der hans
tillgångar, dem han alltför obetänksamt anlitat,
med ens voro slut, och hvarifrån han under många
försakelser och förödmjukelser fick anträda hemresan.
Sedan han 1828, fattig och-skuldsatt, återkommit till
fäderneslandet, försökte han sig på tjenstemannabanan,
men med föga framgång, och det visade sig äfven
snart nog, att han föga passade för denna bana. Han
måste derföre söka såsom författare bereda sin
utkomst. Redan 1827 hade han utgifvit sina »Nya
dikter», bland hvilka förekom en större dramatisk
dikt »Konung Enzio», röjande samma sydländska värma
och samma formfulländning som Tassos död. Italienska
ämnen omfattade han ock med förkärlek och skref i Rom
italienska poem, som der, med ;bifall mottogos. Efter
hemkomsten utgaf han under titeln Hesperider några
noveller och dikter från Italien, som tillhöra hans
lyckligaste produktioner, och 1831 utkom första
delen af hans resebeskrifning »Minnen från södern»,
hvars andra del ej utgafs förr än 1839 efter hans
död. Tillika öfversatte han för kungliga teatern
Shakespears Othello samt Schillers Röfvarbandet
och Jungfrun ät Orleans, för hvilka han erhöll
ej obetydliga honprarier-, men hushålla kunde han
aldrig lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
