Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530 Carl XIV
Johan.
afled redan i April 1834. Han hade äfven genom flera
utgifna skrifter sökt verka för sina åsigter och var
sedan 1823 bankofiillmäktig.
Grefve Schwerins personlighet har en med honom nära
bekant minnestecknare på följande sätt skildrat:
»Hans gestalt, lång, mager, militäriskt rak, var ädel
och befallande; den var ett fullkomligt uttryck af
hans lynne, som hyste en naturlig afsky för allt lågt
och småaktigt. Hans eldsjäl var en dödsfiende till
tröghet och slöhet, och man hörde honom ofta påstå,
att elakhet och dumhet vore af enahanda art. Han dömde
ej sällan strängt och obilligt, särdeles om 1809 års
män, men gjorde ett undantag för grefve Platen, ehuru
han tillhörde en motsatt färg. I samtal och diskussion
med olika tänkande iakttog han dock den förfinade
verldsmannens höflighet, likväl utan att särdeles
mycket lägga vigt på deras inkast. Hans åsigter voro
alltid genialiska, men ej sällan ensidiga, hans blick
ljus och skarp, men stundom sned. Han talade med eld,
med strömmande fart, med lyckligt val af uttryck;
kraft och tankestyrka var hufvudegenskapen i hans
tal som i hans skrifter.»
Carl Henrik Anckarsvärd, född 1782 å
Sveaborgs fästning, der hans fader, dåvarande
öfverstelöjtnanten, sedermera generallöjtnanten
grefve Michael Anckarsvärd var chef för den der
förlagda skärgårdseskadern, inträdde vid 16 års
ålder såsom fänrik vid Svea lifgarde å den militära
banan, gjorde ett par år senare en utlänsk resa
till Spanien, Sardinien och Neapel, samt fick
såsom legationskavaljer åtfölja friherre Carl
Bonde, som sedermera blef hans svärfader, å dess
beskickning till Petersburg 1803. Blifven friherre,
jemte fadern, 1805, gjorde han med gardet fälttåget
i Tyskland 1805 ocn I8o6 samt var vid utbrottet af
1808 års krig öfver-adjutant och major i armén. I
1809 års statshvälfning tog han verksam del och
blef redan samma år öfverstelöjtnant samt följande
året Öfverste för .Nerikes regemente, i hvilken
egenskap, och tillika anstäld vid generalstaben, han
åtföljde Carl Johan under fälttåget 1813. Missnöjd med
detta fälttåg, sorfl syntes honom icke leda till den
förespeg-lade eröfringen af Norge, hvarigenom Finlands
förlust skulle ersättas, aflat han till Carl Johan
i Juli 1813 ett bref härom, hvilket upptogs högst
onådigt och föranledde en befallning till Anckarsvärd
att taga afsked och resa hem, hvarefter han lefde
de följande åren i lugn på sin egendom Carlslund i
Nerike.
Vid 1817 års riksdag började hans parlamentariska
verksamhet, hvilken snart väckte stort uppseende
och blifvit mycket olika bedömd, allt efter det
politiska parti den dömande tillhörde. Han slöt
sig till den då ännu under grefve Schwerins ledning
stående oppositionen, för hvilken han trädde i spetsen
allt efter som Schwerin mera drog sig tillbaka. I det
föregående är omnämndt, huru Anckarsvärd utsattes för
en högmålsprocess 1823 och huru han, så väl under
de särskilda riksdagarna som vid statsrevisionen
1827, förde oppositionens talan. Vid 1840 års
riksdag, den sista och bullersammaste under Carl
Johans regering, då Anckarsvärd var ordförande i
konstitutionsutskottet, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
