Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oscar I konung. Riksdagen 1844, 1845
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mån hade man ock på honom stora anspråk, och det
var icke lätt att motsvara dessa, synnerligast som
inom liberalismen funnos oändligt många skiftningar,
och dess förfäktare voro långt ifrån att vara ense
hvarken om det mål, de ville vinna, eller om medlen
att ernå det. Man hyste de fördelaktigaste tankar
om konung Oscars kunskaper, hans goda hufvud och
goda vilja; men hans fogliga, undfallande sätt,
samt det beroende, hvari han ständigt hållits af
fadern och hvari han tycktes utan synnerlig svårighet
funnit sig, hade hos många ingifvit föreställningen,
att han icke egde karaktärsfasthet i lika hög grad
som andra prisvärda egenskaper, och häruppå byggde
de särskilda politiska partierna sina förhoppningar
att kunna leda honom, hvart och ett åt det håll
detta parti önskade. Äfven de konservative, som
mest ogerna sett det inträffade regentombytet,
misströstade icke att för sig vinna den nye regenten, sedan han hunnit öfvertyga sig om svårigheten
att tillfredsställa de liberales fordringar.
Konung Oscars första politiska steg tycktes emellertid
angifva en afsigt att gifva hans rådkammare en
omdaning i mera liberal riktning. Redan före Mars
månads utgång efterskrefvos förre statssekreteraren
friherre Nordenfalk och häradshöfdingen Johan
Gabriel Richert, den förre fördelaktigt känd såsom
skicklig och karaktersfast embetsman, den senare
som en af Sveriges mest framstående jurister,
båda anhängare af liberala åsigter och den senare,
jemte Carl Henrik Anckarsvärd, författare till
ett förslag rörande national-representationens
ombildning. Båda erbjödos att inträda i statsrådet,
Nordenfalk såsom Justitiestatsminister och Richert
såsom konsultativt statsråd; men Richert kunde ej
förmås att utbyta sin mera lugna och sjelfständiga
häradshöfdinge-plats mot en mera vansklig och orolig
i konseljen, och Nordenfalk förklarade sig icke kunna
mottaga justitiestatsministers-embetet, emedan han
under de sista 16 åren ej innehaft någon juridisk
befattning. Han vägrade emellertid icke att ingå i
konseljen, men endast såsom konsultativt statsråd,
och fick äfven yttra sig rörande den nya konseljens
sammansättning.
Denna verkstäldes den 18 maj, då friherre Lars Herman
Gyllenhaal förblef Justitiestatsminister, friherre
Albrecht Elof Ihre statsminister för utrikes ärendena,
Olof Immanuel Fåhraeus chef för civildepartementet
och Sven Abraham Munthe för finansdepartementet, samt
frih. Otto Wilhelm Stael von Holstein konsultativt
statsråd; men generallöjtnanten friherre Gustaf
Abraham Peyron utnämndes till statsråd och chef
lör landtförsvarsdepartementet efter friherre Carl
Arvid Lovisin, som nu blef gerieralbefälhafvare i
fjerde militärdistriktet; konteramiralen friherre
Carl August Burchard Gyllengranat till chef för
sjöförsvarsdepartementet efter friherre Johan
Lagerbielke; riddarhus-sekreteraren, majoren i
armén Fredrik Otto Silfverstolpe till chef för
ecklesiastikdepartementet efter Christofer Isaak
Heurlin, som ur konungens handkassa fick uppbära ett
belopp, motsvarande statsrådslönen, till i Augusti
1846, då han blef kyrkoherde i Carlshamn och kort
derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
