Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oscar I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar l. -
59
om rättvisan än konung Oscar. Om han ett par gånger
skilde personer från sina befattningar, af missnöje
med deras åtgärder i sådant, som ej tillhörde
tjenstebefattningen, så var han likväl härutinnan
i sin goda konstitutionela rätt. Vid föredragningen
af justitieärenden genom-gingos alla de brottmålet
rörande minsta omständigheter på det allra-nogaste,
understundom mera änjen gång, och tålamodet brast
aldrig, om än pröfvadt till ytterlighet. ". Alla
mildrande skäl och anledningar framdrogos och
öfvervägdes på det allra sorgfälligaste. En dödsdom
var honom en verklig själspina: den utsädes aldrig,
så vida någon enda ledamot af statsrådet eller
af högsta domstolen tillstyrkte nåd. Understundom
gafs ock nåd emot allas afstyrkande, och vanligen
uppsköts föredragningen af sådana ärenden flera
veckor. Tider funnos, då äfven den försåtligaste
mördare förskonades från dödsstraff. Äfven så hände,
att vid justeringen af protokollet nåd blifvit
beviljad ett par af de gröfsta, missdådare. Likväl
saknades icke från statsrådsledarnöter-nes sida
upprepade föreställningar, framhållande den orättvisa,
som härigenom bereddes de redlige och laglydige
undersåtarne.
Konung Oscar var visserligen mäktig att uppfatta stora
ändamål, såsom t. ex. länsfängelsernas ombyggnad,
som obestridligen var hans verkj äfvensom att inse
medlen för dess ernående; men ännu mera sysselsatte
han sig med detaljerna, äfven de ringaste. Outtröttlig
i arbetet för sina folks och rikens bästa, ville
han derjemte personligen bevista en mängd offentliga
sammanträden och ofta spektaklerna. Gerna emottog han
alla, som ville uppvakta honom, inlät sig med dem i
långa samtal, som blefvo en vana, ehuru ofta handlande
om de obetydligaste saker. På detta sätt blef tiden
honom otillräcklig, oaktadt alla bemödanden, och
dessa ansträngningar bidrogo säkerligen i betydlig
mån att undergräfva krafterna.
Sällan förifrade han sig uti sitt tilltal, var
mästare af sina ord och äthäfvor och uttryckte sig
på ett vackert sätt, men saknade faderns lätthet
och fyndighet att otvunget öfvergå från det ena
samtalsämnet till det andra. Hans framställningssätt
var i allmänhet, likasom tankegången, logiskt,
bevisande, orden väl valda och efter ändamålet
af-. mätta. Invändningar och motsägelser af hörde
han med lugn och tålamod; man vet ej, att han med
onåd bemötte dem, som yttrade meningar, stridande
mot hans egna.
Mån om sin yttre personlighet, ville han äfven gerna,
i likhet med hvad som hos nästan alla regenter blir en
naturlig följd af deras höga ställning, framstå såsom
den, ifrån hvilkens tankar hvarje samhällsförbättring
utgått, och många utgingo verkligen också snarare
från honom än från hans rådgifvare, hvilka han var
öfverlägsen i själsförmögenheter. De fleste af dem
voro nemligen mera expeditions- än upphofsman af nya
förslag, fastän de, åtminstone under tiden 1851 -
1856, icke tvekade att om hvarje större eller mindre
fråga uttala sina meningar, oafsedt från hvem frågan
fått sitt ursprung.
Den vördnad, som Carl Johan så allmänt ingaf,
hyste man icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
