Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1.10
Carl XV.
och hade sålunda redan, innan han följande året blef
de förenade rikenas koming, tagit en ganska omfattande
kännedom om båda.
Under sommaren 1861 reste konungen åter genom flera
delar af Sverige, besökte Norrköping, Finspong,
Motala, Carlsborg och Göteborg, hvarifrån han på
en svensk-norsk eskader öfvergick till Norge, samt
företog derefter en resa till Frankrike och England,
mottogs så väl af kejsar Napoleon III som af drottning
Victoria med mycken välvilja och besåg de förnämsta
märkvärdigheter, Paris och London erbjuda, innan han
i Augusti återvände till Sverige.
Carl XV:s yttre var i hög grad vinnande, och det låg
något enkelt, hjertligt och öppet i hela hans väsende,
som gjorde honom i ovanlig grad populär, utan att
han röjde ringaste bemödande att blifva det. Också
kände han sig genast hemmastadd i alla kretsar och
tycktes trifvas bäst, då han ej behöfde uppträda såsom
konung. På sitt hjertas godhet gaf han mångfaldiga
prof, uppfylde, så vidt det var honom möjligt, hvarje
till honom stäld bön och fann det alltid i hög grad
svårt, då han någon gång nödgades säga nej.
»Hans inre var rörligt och varmt», heter det i
de öfver honom författade personalier. »Den yttre
raskheten i hans väsen föll genast i ögonen; icke alla
visste, att der inom klappade ett ömt, af innerlig,
någon gång svårmodig känsla hänfördt hjerta. Han
var begåfvad med snabb uppfattning och ett träffande
omdöme. Ingen vän af vidlyftiga begreppsutvecklingar,
gick han gerna, vid öfverläggningar som vid beslut,
rakt på målet.» -
»Varmt och innerligt älskade han sina folk. Han
kunde glädjas med dem och lida med dem. Man sade i
Sverige om honom, att han var mera svensk än någon;
i Norge var man viss, att ingen hade ett mera norskt
sinnelag. Båda dessa påståenden hade tvifvelsutan
sin goda grund - ett bevis, bland andra, huru väl
förenliga med hvarandra de båda nationalkaraktererna
äro.»
»Krigarens yrke var honom kärt. Stäld i ett annat
tidehvarf, hade han säkert ej sällan dragit sitt
svärd. Nu blef denne ridderlige konungs regering
företrädesvis ett tidskifte, utmärkt af fredlig
förkofran. Sorgfälligt öfvade han, likasom för att
hålla sig färdig, de egenskaper, som vid kriget tagas
i anspråk. Noggrant följde han utvecklingen af allt,
som dermed stod i sammanhang. Detta visa bland
annat de flera skrifter af militäriskt innehåll,
som, af honom författade, blifvit genom trycket
allmängjorda.»
»Men fredens idrotter lågo honom ock nära. Landtbruket
omfattade han redan tidigt, icke blott med synnerligt
intresse, utan ock med verklig kärlek. Som yngling
kunde han den ena dagen tumla sin häst bland de
krigiska skarorna, den andra följa arbetet på åkern
och någon gång sjelf köra sin fåra med plogen. Sin
mönsterfarm vid Lule elf följdeH han med stor
uppmärksamhet, och ett af hans käraste nöjen på senare
åren var att noga gifva akt på skötseln af ett litet
jordbruk, som han arrenderat i närheten af Ulriksdal
och der träffa anordningar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
