Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
Oscar IL
mäktige och så bullersamme liberale, samt förstod att,
genom skicklig ledning af det konservativa partiet,
bryta det öfvervägande inflytande, hvilket den
liberala oppositionen tycktes i början af riksdagen
vinna å riddarhuset, likasom den var afgjordt
segrande inom borgare- och bondestånden. Vid denna
riksdag valdes ock Hartmansdorff till fullmäktig
i banken, hvilken befattning han, omvald under
de följande riksdagarna, bibehöll ända till sin
död och utöfvade äfven detta förtroende-uppdrag på
ett sätt, som ytterligare ökade det stora rykte för
embetsmanna-duglighet, han redan vunnit. Enahanda blef
ock förhållandet med presidentskapet i kammarrätten,
hvartill han i Juni 1841 utnämndes och hvilket han
äfven bibehöll till sin död. Under de båda följande
riksdagarna var han å riddarhuset den erkände ledaren,
hvars inflytande der öfvergick hvarje annans;
men sedan han i början af året 1851 utgifvit sitt
här ofvan omnämnda förslag till representationens
ombildning, led detta inflytande ganska väsentligt
afbräck. Under oroligheterna i hufvudstaden 1848
hade han, såsom likaledes redan är omtaladt,
varit utsatt för förföljelser från den upphetsade
pöbelns sida, hos de liberale hade han alltid varit
impopulär, och nu såg han äfven den popularitet,
han förvärfvat hos de konservativa, försvinna; men
han bar det ena lika lugnt som det andra och var i
allmänhet icke den, som sträfvade efter gunst på
något håll. Han tog emellertid verksam del äfven
i förhandlingarna under 1853, 54 årens riksdag;
men hans helsa blef nu allt mer och mer försvagad,
och den 21 December 1856 slutades hans verksamma
lefnad. En ny riksdag hade kort förut begynt, och i
första plenum efter Hartmansdorffs död beslöt adeln
pregla öfver honom en minnespenning. Från flera
olika håll erkändes han ock nu såsom en af de mest
öfverlägsna förmågor vår representation egt. Han hade
som riksdagstalare icke grefve Anckar-svärds flödande,
glänsande vältalighet, hans välljudande stämma, hans
nobla hållning; men äfven på Hartmansdorffs tal,
så ofta han än yttrade sig, och det skedde nästan
i alla frågor, lyssnade alla, äfven motstån-darne,
gerna, ty af hans anföranden var alltid något,
oftast mycket att inhemta i sak. Hans starka sida,
både som talare och som skriftställare, var att
grundligt utreda och klart, om stundom något kärft,
framställa hvad han hade att anföra, samt- med oböjlig
följdriktighet bringa det hela från förutsättningarna
till den deraf härledda slutsatsen, och i detta slags
talekonst har han af få varit uppnådd, än mindre
öfverträffad. Han var till sina politiska grundsatser
strängt konstitutioner, önskade en stark konungamakt,
men var ingen vän af envälde. Sin konservatism dref
han icke sälkn allt för långt och motsatte sig ofta
nog reformer, äfven der man icke bort vänta det af
en så upplyst fosterlandsvän; men han var dock ej
fiende till alla reformer, utan yrkade sådana, äfven
rätt genomgripande, i statsförvaltningen s omdaning,
i undervisningsväsendet, i förenkling af de allmänna
räkenskaperna, i föreningsakten med Norge, slutligen
äfven i representationssättet, men ingen af dessa
reformer fick dock på något sätt rubba för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
