Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Återblick.
329
Härtill bidrog äfven det dåvarande sättet för
konungens embetsmäns aflönande, hvilket skedde genom
förläningar eller genom beviljad skattefrihet. Så
aflönades ofta äfven rådets ledamöter och andre,
som gjort konungen vigtiga tjenster. Länen, sons ej
voro ärftliga, utgjordes af ett eller flera gods,
hvilkas afkastning länsinnehafvaren fick uppbära,
emot vissa vilkor - vanligen att vid uppbåd ställa
ett bestämdt antal krigare i konungens tjenst -
eller af skatterna och böterna inom ett visst område,
stundom ett helt landskap. Allt. oftare begagnade
ock konungen sin rätt att befria dem, han ville visa
bevågenhet, från erläggandet under hans regeringstid
af den skatt, som för deras jord eller deras personer
skulle utgå till konungen, och slutligen förklarades
genom Alsnö-stadgan omkring 1280, att hvar och en,
som gjorde krigstjenst till häst, skulle vara fri
från alla utskylder till konungen.
Så tillkom det verldsliga frälset, hvilket sedermera
under Magnus Erikssons regering utsträcktes först till
rådsherrarnes och riddarnes, sedermera äfven till
alla andra frälsemäns enkor, minderåriga söner och
ogifta döttrar. Det andliga frälset hade redan förut
uppstått, i det kyrkans jord och tjenare fritogos
från alla utskylder till kronan.
Två stånd hade sålunda uppstått, med särskilda
friheter och fingo äfven efter hand allt flera
företrädesrättigheter. Det andliga ståndet,
presterskapet, ansågs nu för det förnämsta och
hade sitt högsta öfverhufvud icke i konungen, utan
i påfven. Presterskapet hade fått rätt att uppbära
tionde, och tiondedelen af denna utgick till påfven,
som äfven fordrade inkomsterna af hvarje andlig
lägenhet under första året sedan den blifvit
ledig. Erkebiskopen i Upsala, samt biskoparne i
Linköping, Skara, Strengnäs, Vesterås, Vexiö och
Åbo tillsattes icke af konungen, utan valdes af
domkapitlen, hvarefter valet skulle underställas
konungens bifall och påfvens sanktion. Ingen
verldslig person, hög eller låg, egde att af de
andliga fordra eller mottaga någon trohets-, läns-
eller hyllnings-ed. Erkebiskopen betraktades såsom
den förnämste i riket, näst efter konungen.
Adeln var emellertid den verklige innehafvaren
af makten och stod i mångfaldiga förbindelser med
presterskapet, hvars främste medlemmar ofta tillhörde
de mest ansedda frälse-slägterna. Riddare var den
högsta adliga värdigheten, hvilken dock endast var
personlig; derefter följde svenner af vapen eller
väpnare, som genom särskilda tjenster sökte vinna
riddare-värdigheten, och slutligen de »allmännelige
frälsemannen*. Riddare och svenner inom konungens
råd betraktades dock såsom jemnlikar, i följd af sin
rådsvärdighet.
Äfven köpstadsmännen hade nu börjat bilda ett
särskildt borgarestånd, som likväl ännu hade ringa
politisk betydenhet. »Utsedde män från hvar köpstad»
finnas dock hafva af konung Magnus Eriksson blifvit
kallade till herredagen i Kalmar 1359, och hvarje
stad hade sin särskilda styrelse, vald af och inom
dess borgerskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
