Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
334 Oscar II.
skattning, innefattande äfven en återgång till urgamla förhållanden,
alltför länge blifvit uppskjuten, och man kan endast hoppas, att dessa
frågor måtte lösas lyckosamt för det fosterland, hvars väl utan tvifvel
ligger de olika åsigternas förfäktare lika varmt om hjertat.
Vi hafva emellertid nu visat, huru under ett årtusende Sverige,
från att vara ett statsförbund, der hvarje landskap utgjorde ett särskildt
samhälle och egentligen endast den gemensamme konungen sammanhöll
det hela, utbildat sig till ett enda rike, hvars inbyggare betrakta sig
som ett enda folk; huru odalbönderne, de besutne jordegarne, från
början voro de maktegande inom de särskilda samhällena och hade
öfver sig endast konungen samt under sig landboerne (arrendatorerne)
och trälarne; men huru adeln efter hand höjde sig öfver de andra
samhällsklasserna och först biträdde konungen att inkräkta på folkets
myndighet, samt slutligen gjorde sig mäktigare än både konungen och
folket, härvid biträdd äfven af det högre presterskapet; huru Gustaf
Wasa gjorde slut på presterskapets myndighet, trädde i spetsen för
allmogen och genom sin personliga öfverlägsenhet beherrskade adeln, från
hvilken han sjelf var utgången; huru adeln under söndringarna efter
hans död åter tillväxte i betydenhet, men fördes af Gustaf Adolf till
eröfringar i främmande länder och biträdde honom att grunda Sveriges
storhet; huru adelns makt och rikedom derunder alltmera ökades och
efter den store konungens, så väl som efter Carl Gustafs död, ett
adelsvälde uppstod, på hvilket Carl XI med de ofrälse ståndens tillhjelp
gjorde slut och i stället införde ett nära obegränsadt konungavälde;
huru detta, sedan, under utöfningen deraf, Carl XII bragt Sverige nära
sin undergång, följdes af ett riksdagsvälde, en tid af yttre förnedring,
men inre förkofran och vetenskaplig storhet; huru Gustaf III med
adelns tillhjelp gjorde slut på riksdagsväldet, men huru han sedermera
fann sina hätskaste fiender inom adeln och, sedan han gjort sig i det
närmaste enväldig, föll offer för dess förbittring; huru det nya konungaväldet
föll af nära nog samma anledningar som det förra och följdes
af ett lagbundet konungadöme, der förhållandet mellan båda
statsmakterna var bättre afvägdt och der intet stånd hade någon afgörande
öfvervigt öfver de öfriga, om ock adeln fortfarande var äfven i
politisk bildning den främsta, samt slutligen huru den mer och mer
föråldrade statsförfattningen fått vika för ett nytt statsskick, inom hvilket
de besutne jordegarne åter tyckas blifva de öfvervägande.
Om häri synes röja sig en återgång, har dock både den materiela
och ideela utvecklingen ständigt fortgått och under den nyaste tiden
blifvit rikare än någonsin. Dock saknas icke äfven här anledningar
till farhågor. De materiela intressena tyckas vilja inkräkta alltmera
på de öfriga – äfven på fosterlandskärleken; tilltagande flärd och
yppighet börja mer och mer undantränga det forna svenska allvaret,
och den varma men tillika sunda religiösa känsla, som så länge varit
ett af de vackraste dragen hos massan af svenska folket, tyckes hos
det uppväxande slägtet alltmera kallna eller slå öfver till läseri, hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
