Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Afslutandet af de ärfda krigen. Gustaf Adolfs barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begär att likna fadren i tapperhet». Också väcktes
tidigt hos Gustaf Adolf böjelse för krigiska
öfningar. Det omtalas, att han som barn tillsammans
med sin broder Carl Filip och andra jemnåriga
gossar till sin faders stora glädje efterapade de
krigsöfningar, som han såg anställas. Då hertig Carl
efter Sigismunds flykt ur riket drog ned till Kalmar,
hade han med sig sin son, som då var fem år gammal. En
af herrarna i hertigens omgifning frågade derunder
en dag furstesonen, »hvilket af de i hamnen liggande
skeppen han tyckte mest om». Gossen pekade på ett
stort örlogsskepp, som kallades Svarta Ryttaren,
och då han tillfrågades, hvarför, svarade han:
»Emedan det förer de mesta stycken». Stycken var då
den vanliga benämningen på kanoner. Året derpå, då
Carl med sin hertiginna for öfver till Reval, tog han
äfvenledes Gustaf Adolf med, som oaktadt sin späda
ålder kunde utan olägenhet tåla både resan och den
derpå följande oblida årstiden. Men ej nog dermed –
då Carl tog återvägen till Stockholm genom Österbotten
och Vesterbotten omkring Bottniska viken, var Gustaf
Adolf med. Det var första gången, anmärkes det,
som en svensk konung och kronprins rest denna väg.
Från ännu tidigare år har man antecknat ett par drag
af Gustaf Adolf, som vi här äfvenledes må anföra. En
gång gick han med sin fader, hertigen, på ängen vid
Örstignäs utanför Nyköping, då någon af de åtföljande
varnade gossen att icke gå in bland buskarna, emedan
der kunde finnas ormar. Men den modige gossen svarade
helt raskt: »Gif mig då en käpp, så skall jag slå
ihjel dem!» – Medan han ännu bars på sköterskans arm,
stannade denna en gång för att tala med sina bekanta,
hvilket misshagade furstesonen, så att han blef ond
och sade till en af dem: »Gå ur vägen, eller vet du
ej, att jag är en herre!» – En bonde från Öland gaf
honom en af de små ölandshästarna, och Gustaf Adolf
tog genast upp några ungerska gyllen och gaf bonden,
sägande: »Jag skall betala dig hästen, ty du lärer
icke vilja gifva mig honom för intet, och du kan
behöfva dina penningar!» – Det är, kan man invända,
idel småsaker allt detta och sådant som i mer eller
mindre mån låter säga sig om barn i allmänhet, men det
är med den stora skilnaden, att hvad dessa smådrag ur
konungabarnets lif lofvade, det höllo de, och det
var den älskande och beundrande samtiden sjelf, som
hopsamlade äfven det obetydligaste för att till slut
kunna åstadkomma en helgjuten bild af sin hjelte.
Gustaf Adolfs uppfostran vårdades på det
omsorgsfullaste, och han erhöll i Johan Skytte och
Otto von Mörner de bästa lärare så väl för hufvud
som hjerta. »Dessa uppöfvade honom» – säger Axel
Oxenstierna – »i alla för en konung nödiga stycken,
och Skytten i synnerhet i det latinska språket samt
i historien och Sveriges lag. Som hans herr fader var
en allvarsam regent och stridbar herre, samt hans fru
moder, utom till kroppen dägelig och väl vuxen, af
mod och sinne hög och ädel; så vardt ock han strängt
uppfödd och hållen till arbete, dygd och mandom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
