Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
löfte om »betalning längre fram på sommaren
antingen af skattehö eller af det hö, som föll på
ödeshemmanen». En mängd eftergifter måste göras. Man
häpnar öfver de många bref, som konungen fick
emottaga från enskilde – borgare och bönder – om
eftergifter i utskylderna af det ena eller andra
skälet.
De förmögnare uppmanades att lemna sitt silfver
till utmyntning af penningar, något som också
skedde. Hertig Johan begärde, att af ett arf, som
vid denna tid tillföll konungahuset, få på sin lott
allt det oförgylda silfret, som han ville låta mynta
till krigsfolkets aflönande. Konungen förklarade
sig härmed nöjd, men uppdrog åt enkedrottningen att
fördela arfvet.
Gustaf Adolf såg sig äfven om efter bundsförvandter
och öppnade underhandlingar med Holland och med
hansestäderna. De senare påmindes om det forna
vänliga förhållandet under unionstiden, om faran
för dem sjelfve, i fall Danmarks konung lyckades
förena Nordens trenne kronor på sitt hufvud, och
de förespeglades till och med möjligheten att kunna
återvinna sina forna friheter i Sverige, Men hansans
makt var ej mer densamma som på Sturarnes tid. Det
fordom, så mäktiga Lübeck vågade icke ingå någon
förbindelse med Sverige, och när några fartyg utlupo
för att skydda handeln i Östersjön, vände de genast
tillbaka, så fort de danska örlogsskeppen visade sig.
Holland, som erbjudit sin bemedling i kriget, började
blifva tveksamt allt efter som det visade sig, att
Danmark verkligen var öfverlägset det af fiender
på alla håll kringrända Sverige. Det intog allt mer
bestämdt en afvaktande ställning.
Till Norge skref konungen en uppmaning att förena
sig med Sverige och anamma honom för herre och
konung. Han gjorde norrmännen uppmärksamma på de
många anledningar för en anslutning till Sverige,
hvilka lågo i härkomst, historiska minnen, lagar,
sedvänjor och landsbruk – allt talande för en närmare
öfverensstämmelse mellan dem och svenskarne än mellan
dem och danskarne; slutligen framhölls landets läge,
huru det var genom hafvet skildt från Danmark,
men landfäst med Sverige. Men norrmännen lyssnade
icke till den svenske konungens tal. De voro goda
danskar, och för den tiden hade de ock anledning
att vara belåtne med Christian IV, som egnade dem en
synnerlig uppmärksamhet, så att förlusten af rikets
sjelfständighet redan tycktes hafva upphört att svida
i deras sinnen.
Det ifrågavarande brefvet utfärdades redan i
Mars. Det var, som man lätt finner, ingenting annat
än ett upprorsbref emot laglig öfverhet, men det är
dervid att märka, det Christian IV hade tillåtit sig
alldeles detsamma i afseende på den svenske konungens
undersåtar i sjelfva Sverige. Norrmännen voro dock
ett folk, som genom bristande motståndskraft låtit
lista och taga ifrån sig sina rättigheter såsom
ett sjelfständigt sådant[1]. Emellertid besvarade de
uppmaningen med infall i Vermland och Dal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
