Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka. Allmogen uppbådades enligt konungens
befallning att gå man ur huse. Slutligen intogs en
ställning vid Ålem bakom Alfterå; men Rantzau kom,
och allmogen måste draga sig tillbaka till Högsby
vid Emån. Ålems kyrka och socken plundrades, och
prestgården brändes. Man måste lång tid derefter vid
nattvardsgången i Ålem begagna en kalk af masurbjörk
i stället för den af silfver, som nu förlorades. Det
såg ut, som om hela denna del af Småland skulle gå
förlorad, der invånarne hotades med eld och brand,
om de icke ville erlägga sina utlagor hos fienden i
Ryssby eller Kalmar.
Sedan Rantzau på detta sätt tryggat Kalmar för
fiendtligt öfverfall, gick han öfver till Öland. Här
förde Peder Mikelsson Hammarsköld befälet sedan
Oktober föregående året, en trofast, kraftfull och
oförskräckt man, som enligt sägen inom den ännu
lefvande slägten bragt sig upp från ringa föräldrar
och i ungdomen varit vallhjon hos en smed. Illa
behandlad af denne, hade han rymt till Kalmar och
der blifvit trosspojke samt sedan ryttare i konung
Sigismunds här. När denne kom från Polen att tukta sin
farbroder, var Peder Mikelsson med och betedde sig så,
att han snart väckte hertig Carls uppmärksamhet. »Så
har jag då ändtligen fått dig fast, din skälm!» –
skall denne hafva utropat, då han efter segern vid
Stångebro mönstrade fångarne. Men den raske Peder
Mikelsson skall då hafva svarat: »Jag är ingen skälm,
eders nåde! Min kung, som jag har svurit trohet, har
jag tjenat som en ärlig karl. Hade jag svurit eders
nåde min ed, skulle jag hafva hållit den lika ärligt!»
Det oförskräckta svaret behagade hertigen, och Peder
blef tagen i hans tjenst samt blef efter några år
ryttmästare och adlad 1610 med namnet Hammarsköld. –
Nu var han en gammal man, men kraftfull och verksam
och en af de få dugligare svenske anförarne i detta
olyckliga krig.
Redan under loppet af vintern hade försök gjorts att
bemäktiga sig Öland, men förgäfves. Nu – det var
den 31 Maj – ledde Gerdt Rantzau landstigningen, som
skedde på sex särskilda punkter. Med en fana ryttare
och något fotfolk hade Hammarsköld stält sig vid
Edholmen för att der hindra fiendens landstigning. Han
stred med ihärdighet från soluppgången till middagen
och dref flera gånger fienden tillbaka, men dennes
fältstycken tvungo honom slutligen att draga sig
tillbaka till Borgholm. Följande dag gjorde han ett
nytt försök mot fienden, ryckande en mil bort från
borgen, och hade då stycken med sig, men danskarne
voro honom för öfvermäktige, och han kunde endast
med knapp nöd och med en förlust af 400 man slå sig
igenom till borgen, till hvilken fienden ville stänga
vägen för honom. Likväl hade han nu liksom tillförene
under vintern utmärkt sig genom en sådan tapperhet,
att den väckte sjelfva fiendens högaktning.
Men nu var han instängd på Borgholm, som började
beskjutas den 7 Juni. Hammarsköld gjorde allt, som
göras kunde, för att försvara borgen, men det var
förgäfves. Fiendens kulor och fyrbollar flögo dagligen
in i fästet, och den 11 Juni voro murarne så,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
