Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öland och Vestervik, men måst vända för storm. Det var
den 8 Juli, och när de båda sjöhöfdingarne åter efter
en vecka gingo till sjös, hade danska flottan lemnat
de svenska farvattnen och styrt hem till Köpenhamn.
I ett ytterst svårt skick kommo de danska skeppen
till Köpenhamn. Sjukdomar hade rasat bland manskapet
och anstält sådana förhärjningar, att knappt så många
voro vid lif som behöfdes för att sköta skeppen. Men
konung Christian tog uti med sin vanliga kraft, och
inom en månad stod flottan åter segelfärdig. Den 20
Augusti lopp han ut från Köpenhamn, aktande nu att
riktigt injaga skräck hos svenskarne. Han seglade
först längs med tyska kusten, vände så upp mot Kalmar,
der han intog mera krigsfolk, styrde sedan till Danzig
och derifrån till Öland, men så stack han norr ut till
Elfsnabben. Ingenstädes stodo svenska skepp att finna,
förr än här. Vid Elfsnabben låg hela svenska flotta,
men Gyllenstierna drog sig tillbaka förbi Dalarön
till Vaxholmen, under hvars stycken han lade sig.
Denna holme hade redan under Gustaf Wasas tid väckt
uppmärksamhet genom sitt läge, som beherrskade ett af
de vigtigaste inloppen till Stockholm, och der hade
äfven då uppförts ett blockhus, äfvensom stenkistor
blifvit nedsänkta i sundet. Men detta var ock allt,
och ehuru nu der må hända fans någon stenbyggnad, så
att man kunde tala om ett fäste, var platsen dock af
ringa betydenhet. Utan tvifvel voro örlogsskeppen lika
mycket fästningen till skydd som tvärt om. Emellertid
förde den oförskräckte Mårten Krakou nu befälet på
Vaxholm, såsom här ofvan blifvit nämndt.
I Stockholm och hela mellersta Sverige blef
bestörtningen stor. Dock öfvergick den icke till
räddhåga eller modlöshet, utan tvärt om lifvades
alla af begär att uppbjuda alla krafter till det
yttersta. Uplands och Vestmanlands allmoge uppbådades
att tåga till Stockholm, jemte det krigsfolk som
stod vid Upsala och Enköping. Dalkarlarne rustade sig
frivilligt och bröto upp att skynda till Stockholms
räddning. Hörningsholm undsattes med en hop krigsfolk,
och enkedrottningen, som af konungen blifvit uppmanad
att söka en säkrare vistelseort än Nyköping, begaf
sig till Gripsholm, ifrigt sysselsatt med ordnandet
af hertigdömets försvar.
Så stodo sakerna, då Gustaf Adolf klockan 3 på
morgonen ankom till sin hufvudstad. Han tog sig ett
par timmars hvila, men satt redan klockan 5 till
häst, och i spetsen för en afdelning nederländare
och skottar – som under anförande af Mönnichhofen
öfver Norge och Jemtland kommit ned till Stockholm
– red han ut till Vaxholm. Men nu visade sig, att
faran var vida mindre, än man kunnat föreställa sig. –
Konung Christian hade samma dag afseglat. Han hade väl
sökt beskjuta Vaxholm, men det tjenade till intet, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
