Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi hafve af tu onda vilkor måst välja det minst onda.»
– Vi anföra detta för att visa, med hvilka svårigheter
i alla afseenden den unge konungen hade att kämpa.
Sedan Gustaf Adolf på riksdagen i Örebro, som öppnades
den 14 Januari 1614, erhållit ständernas löfte om
bidrag till ryska kriget, om den ryska czaren icke
kunde förmås att ersätta Sveriges uppoffringar i
anledning af förbundet med Wasilij Schuisky, satte han
sitt beslut i verket att sjelf begifva sig öfver till
krigsskådeplatsen. Sedan han förgäfves sökt komma
öfver Qvarken, begaf han sig norra vägen omkring
Bottniska viken och träffade dervid, såsom nämndt är,
i Hernösand sin broder Carl Filip. Konungen fortsatte
sin resa till Tavastehus, der Evert Horn mötte honom,
och derifrån till Åbo, der han dröjde i fem veckor,
öfverhopad med klagomål från Finlands allmoge rörande
olaga utlagor och gästning.
Af Evert Horn fick konungen underrättelser om
ställningen mot fienden. Ladoga fästning var af
ryssarne belägrad, mot Nowgorod var Trubetzkoj
i antågande och i en skans i närheten af Staraja
Russa lågo 2,000 ryssar, som förgäfves belägrats
af Mönnichhofen och hertig Julius af Sachsen. De
hade midt i smällkalla vintern i sex dagar under bar
himmel beskjutit denna skans med glödgade kulor, som
ryssarne släckte med våta oxhudar, och vid en storm
hade femtio svenskar stupat, bland hvilka befann sig
Nils Banér, som tappert anfört konungens liffana. I
den vigtigaste platsen, som svenskarne innehade,
nemligen Nowgorod, var så stor brist på lifsmedel, att
man nödgades nedskjuta hästarne, hvarjemte missnöjet
hos stadsboarne var i ständigt stigande.
Evert Horn, som följde konungen till Åbo, skickades
derifrån till De la Gardie i Nowgorod att med honom
öfverlägga om de krigsrörelser, som lämpligast
borde företagas. Tillika försäkrade konungen herr
Jakob om snar hjelp och lemnade sjelf Åbo för att
begifva sig öfver till Narva. Under vägen skref han
till herr Jakob, att han hoppades i början af Juli
kunna komma till honom, men skulle han dessförinnan
blifva för hårdt ansatt, borde han fogeligen draga
sig ifrån Nowgorod, sedan han gjort staden och slottet
onyttiga för fienden; »förty» – heter det i konungens
bref – »oss ligger mer makt uppå edra personer och
vårt goda folk, af hvilket vi oss och fäderneslandet
yttermera tjenst förvänta och behöfva än som på
stora Nowgorod». Sedan han derefter i Viborg gifvit
de nowgorodska sändebuden tillstånd att resa hem,
begaf han sig öfver till Narva; det var i midten af
Juni 1614.
Fortfarande kommo uppmaningar från enkedrottningen
och rådet att konungen icke skulle våga sin person
i någon lifsfarlighet mot Ryssland. Dessa uträttade
väl ock hvad de kunde, men hufvudsakligen verkade den
omständigheten, att ett fälttåg så godt som förbjöd
sig sjelft. Ännu, när konungen ankom till Narva, var
icke krigsfolket dit öfverkommet från Sverige. Samma
dag, som han landsteg, skref han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
