Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begagnade han ock endast att förhala tiden. På de
senast gjorda fredsförslagen kommo alldeles inga svar,
utan i stället beslöt polska riksdagen uppsättandet
af en stor här på lifländska gränsen. Det var derför
Gustaf Adolf uppsade det sist slutna stilleståndet,
men upprepade ännu då sin önskan om fred samt gaf sina
fullmäktige befallning att ytterligare underhandla
derom, blott polackarne ville vara uppriktiga.
Vilkoren, som från Sveriges sida föreslogos, voro,
att man skulle afstå från smädeskrifter och allt som
tjenade att reta sinnena eller underhålla ovänskapen
mellan begge konungarna; stillestånd skulle icke
slutas på kortare tid än tio år och gälla för alla
till begge rikena hörande landskap, Sigismund
skulle få begagna titeln konung af Sverige, men
med förbehåll att ingen rättighet till riket dermed
betecknades. Gustaf Adolf förklarade sig tillika vilja
afträda Pernau, så att gränserna mellan Sverige och
Polen skulle blifva desamma som de voro 1600. – Det
var, som man finner, ett tillmötesgående från Gustaf
Adolfs sida så långt som hans och Sveriges ära kunde
tillåta. Men när de polske fullmäktige kommo, så hade
de ingenting att förmäla å sin konungs vägnar – han
ville icke meddela någon bekräftelse på hvad som kunde
blifva öfverenskommet – utan de ville underhandla
endast i rådsherrarnes namn. Det var naturligt,
att under sådana förhållanden inga underhandlingar
kunde ega rum. Inom Polen sjelft väcktes missnöje
häröfver. Staden Riga klagade i bref till furst
Radzivill öfver Polens obillighet. Men det hjelpte
icke.
Det var under brinnande krig som Sigismund på detta
sätt blottstälde sitt rike. Turkarne hade infallit
i södra delen af hans land, men Sigismund förklarade
lika hårdnackadt, att han icke kunde ingå på några
förslag, förr än Gustaf Adolf till honom afträdt
Sveriges krona. Under det han offentligen förde
detta stolta språk på läpparne, höll han sig icke
för god att genom förklädde utskickade insända till
Sverige lömska upprorsbref. En och annan af dessa
uppviglare – Gustaf Adolf kallade dem polska spyflugor
– ertappades. Brefven voro stälda så väl till Sveriges
ständer eller enskilda menigheter som till enskilda
personer. Men Sveriges folk hade lärt sig älska sin
konung, och dessa uppviglingsförsök blefvo derför
utan all verkan. Vanligen lemnades brefven till
konungen. Vi påminna om hertig Johan. Jakob De la
Gardie gjorde på samma sätt. Gustaf Adolf förklarade
också sjelf, »att dessa stämplingar skulle falla
kraftlösa af sig sjelfva och förgätas» – ett yttrande
som visar, att han uppskattade dem, som sig borde.
Emellertid var det klart, att kriget måste
fortsättas. En riksdag sammankallades för detta
ändamål till Stockholm, och, sedan folk, penningar
och lifsmedel utlofvats efter hvars och ens
förmåga, sammandrogs i början af Juli krigshären
till Elfsnabben, der flottan låg. Nio regementen
fotfolk och tio kompanier ryttare eller tillsammans
20,000 nan var den styrka, med hvilken Gustaf Adolf
öfvergick till Lifland f0r att företaga sitt första
fälttåg mot Polen. Motvind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
