Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin vilja nödgats företaga detta krig. Staden Riga
hade ständigt varit för Sveriges fiender ett stamhåll,
hvarifrån, ej annorlunda än ur en trojansk häst,
alla anfall mot Sverige blifvit anstälda och
befordrade. Derför måste han antingen taga staden eller förstöra honom, och de skulle nu
svara, om de ville gifva sig eller ej. – Ombuden
gjorde invändningar, bådo konungen ej illa uttyda deras trohet
mot Polen och bönföllo om stillestånd; men Gustaf
Adolf förblef vid hvad han sagt; de skulle svara ja eller nej.
De ville – sade de – invänta undsättning
från Polen, och konungen hade ju uppenbarligen sagt,
att han egde tillräcklig styrka att strida äfven mot
en starkare fiende och kunna taga Riga, äfven om det
erhölle hjelp; komme ingen undsättning, så
vore staden utan skuld, om den då gåfve sig, och
konungens seger blefve ärorikare. Men konungen svarade: »Jag ärnar
icke köpa äran så dyrt, att jag vill uppskjuta den
seger, som jag genom Guds bistånd eger i mina händer;
I skolen derför utan omsvep gifva edert beslut till
känna!. .. . Riga känner ej sjelft, huru nära det är
sin undergång, I bören derför med egna ögon se minorna
och sedan öfverlägga!» – Han bad dem besinna den
fara, staden löpte, om hans tålamod längre pröfvades
och om han tvingades att gripa till det yttersta
våld.
Anstånd med svaret till följande dags middag var det
enda som konungen till slut medgaf. De utskickade
återvände med detta besked. Men sjelfve de polske
embetsmännen i staden tillstyrkte nu, att den skulle
gifva sig, och det blef så. Riga öfverlemnade sig
derför åt Sveriges konung med bibehållande af alla
dess friheter och samma rätt, som staden åtnjutit
under Polens öfverhöghet.
Den 16 September, som var en söndag, höll Gustaf
Adolf sitt högtidliga intåg i Riga i spetsen för
hela sin här. Stadens invånare aflade sin tro- och
huldhetsed, och Jesper Matsson Cruus förordnades
till ståthållare. Staden bekände sig till lutherska
läran, men månge jesuiter funnos der och bland andra
den från Johans tid bekante Kloster-Lasse. Han var
nu en gubbe på åttiotre år. När konungen lät kalla
ordensledamöterna inför sig och fick höra, hvem denne
gubbe var, skall han – enligt hvad Jesuiterne sjelfve
berättat – hafva tilltalat honom med skarpa ord, men
tillät honom med de öfriga begifva sig från Riga till
Wilna, dit de beledsagades af 200 svenska ryttare.
Gustaf Horn och Johan Banér blefvo sedermera efter
återkomsten till Stockholm slagne till riddare för
ådagalagd tappethet. Den segrande konungen prisades
mycket för sitt ädelmod och sin mildhet. Under den
sex veckor långa belägringen hade han icke sparat sig
sjelf. Trenne gånger hade han varit i lifsfara. Först
när han på sandhöjden utsåg tjenlig plats till
läger, nedslog en styckekula på samma ställe der
konungen nyss förut stått. En annan gång blefvo flera
personer skjutna alldeles invid konungen, bland andra
en Stackelberg, hvars blod stänkte på konungens
kläder. En tredje gång satt konungen i sitt tält,
då en kedjekula kom och for tätt förbi hans hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
