Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktad musköteld och den klokhet i anordningen, som
började utmärka Gustaf Adolfs fältherrekonst. I början
»stälde sig fienden vackert till värns, men så gaf Gud
lyckan, att de blefvo drifne på flykten och bräckte
uti vändningen sjelfve deras ordning, och vi sedan
höllo platsen» – skrifver Gustaf Adolf. De finske
ryttarne följde fienden i hack och häl och nedhöggo
alla, som de kunde hinna.
På slagfältet lågo 600 döda fiender; 150 togos till
fånga, och bland dem Gonsefskys broder, men ett vida
större antal omkommo på flykten; inalles beräknas
Sapiehas förlust till 1,500–2,000 man. Hela lägret
med all trossen och en mängd krigsförnödenheter och
lifsmedel föll i segrarnes händer. Enligt ett bref
från Gustaf Adolf sjelf till svenska rådet saknades
ännu en vecka efter slaget på svenska sidan icke en
enda som stupat. Uppgifter om de sårade saknas.
Den gamle Sapieha hade rest från lägret och
lemnat befälet åt sin son, till stort missnöje
bland polackarne, hvilka ansågo Gonsefsky dertill
sjelfskrifven. Ett större fel var dock att icke
invänta Radziwill. Denne, som redan brutit upp från
Bauske, der han stått med sin här, erhöll på vägen
underrättelse om nederlaget. Han drog genast till
sig det manskap, som lägrat sig framför Birzen,
och skyndade i iltåg inåt Lithauen; en del af
hans husarer måste till och med dervid lemna sina
lansar i sticket. »Det är icke möjligt att beskrifva,
hvilken förskräckelse och förlust, som Gud låtit komma
öfver polackarne», yttrar en deras landsman. Ifrån
slagfältet vid Wallhof flydde de åt alla riktningar,
utan att de ens voro förföljde.
Genom detta fälttåg var besittningen af Lifland
betryggad. Fästena söder om Düna voro – för att
begagna Gustaf Adolfs egna ord – »förborgar för
Lifland» och borde såsom sådana väl bevaras. Men äfven
andra medel begagnades att betrygga besittningen
af denna eröfring. Dertill hörde bortgifvandet
af en hop gods åt svenska adelsmän. Så fick Axel
Oxenstierna biskopsstiftet Wenden med tillhörande
prebenden, Wolmars stad och slott och ännu dertill
trenne slott. Det berättas, att under belägringen af
Riga och sedan det var tydligt, att staden skulle
falla i svenskarnes händer, Axel Oxenstierna en gång
vid middagsmåltiden höjt sin bägare och i det han
vände sig mot kungen begärt »att få dricka en skål
för den snart blifvande erkebiskopen af Riga». Riga
var nemligen ett erkebiskopsdöme, och Wenden ett
biskopsstift, som lydde derunder. Konungen svarade
med ett leende, i det han drack en skål tillbaka:
»För den blifvande biskopen af Wenden». – Men icke
blott rikskansleren – en mängd svenska herrar fingo
slott och gods i det eröfrade landet. Jesper Matsson
Cruus, Carl Carlsson Gyllenhjelm, Johan, Per och
Svante Banér, Nils Brahe, Bengt Oxenstierna, Herman
Wrangel, Åke Tott, Gustaf Horn – se der namnen på
några. I sammanhang härmed må äfven nämnas, att en
soldatkoloni upprättades i och omkring Dorpt. Den
utgjordes af 600 man och hvarje knekt fick sig ett
stycke jord tilldeladt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
