Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 1 Juli togs Frauenburg, som genom någon
oförsigtighet från invånarnes sida lades i aska,
så att Gustaf Adolf måste lägra sig på åkerfälten
deromkring. Trenne småstäder i den närmaste
omgifningen togos, och Gustaf Adolf dröjde sjelf
en dag i en af dem, som hette Tolkemit. Hit kommo
sändebud från Königsberg och begärde samt fingo
företräde. Vi vilja anföra det hufvudsakliga af
deras samtal ined konungen, dels emedan vi derigenom
blifva i tillfälle att i någon mån öfverskåda dennes
uppfattning af kriget, dels ock emedan vi derigenom
bättre än genom någon beskrifning kunna försätta
oss in i den tids skick, som vi sysselsätta oss med.
Königsberg, som bestod af trenne efter hvarandra
uppkomna städer, hvarför det ock kallas »die Städte»
(städerna), var en gammal handelsstad och uppträder
här oberoende af både konungen och kurfursten. Redan
i Pillau hade ombud från Ost-Preussen kommit till
konungen och begärt att få veta, »hvarför han gått
i land med sin här och hvad han hade i sinnet mot
Preussen». Konungen hade svarat, att han ämnade sig
till polska Preussen, och att han behöfde Pillau
för att hafva ryggen fri, beklagande tillika, att
Pillau tillhörde kurfursten, men förklarande, att
om han rönte välvilja i Preussen, skulle ingen der
mista en höna. Ombuden hade då begärt uppskof med
den förklaring, som konungen fordrade af Preussen.
Nu i Tolkemit kommo ombud så väl från hertigdömet
som från »de tre städerna» (Königsberg). De förnyade
sin begäran om anstånd med afgifvandet af svar
till kurfurstens ankomst, men besvärade sig derjemte
öfver eröfringen af Pillau. »Det är bekant» – svarade
konungen – »att I ären konungens af Polen ärftliga
undersåtar och således mina fiender; jag har dock
genast från början förklarat, att jag icke kommit
för att tillfoga min herr svåger eller detta landet
något fiendtligt. Att jag intagit hamnen (Pillau),
det har jag gjort jure naturali, civili et
omni jure (med naturlig och borgerlig rätt, ja,
med all rätt), ty konungen i Polen, min fiende,
hade ju kunnat komma till mig i Sverige med sin
krigsflotta. Och Danzigs hamn är mig ej så skadlig,
ty den är endast fem till fem och en half aln djup,
och kan således ingen krigsflotta der in- och utkomma,
men deremot anser jag Pillau på dess fjorton fots
djup beqväm för örlogsskepp, hvarför jag måste den
till mina staters säkerhet intaga och befästa.
»Det är sant» – fortfor konungen – »det är endast ett
hål, hvarigenom jag måste vidare fram, hvarför det
lärer blifva eder svårt att i anseende till samma
hamn försvara er inför kronan Polen, och hafven
I derifrån ej annat än fiendskap att förvänta.»
Man erinrade, att man icke kunde tillåta sig någon
handling, som strede mot kurfurstens länsförpligtelser
till Polen. Men konungen invände: »I kunnen här i
landet bäst fatta ett beslut, och dermed blir
hans kärlighet bäst belåten. Det är det bästa att i
denna sak icke inblanda eder herre, min svåger. –
I måsten i detta fall bero af eder sjelfva. Ty I
sjelfve hafven hopsmidt dessa förbund med konungen
och kronan Polen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
