Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dermed återvände sändebuden och Gustaf Adolf fortsatte
sitt tåg. Den 4 Juli bröt han upp mot Elbing.
Denna stad, som låg vid utloppet af en flod med
samma namn, var icke synnerligen stor, men välbygd
och vacker med stora, breda gator och prydliga, med
altaner försedda hus. Endast den gamla staden var
befästad; förstäderna lågo öppna. Gustaf Adolf slog
läger vid foten af en höjd, som bar namnet Emaus.
Framtill skyddades höjden af ekskog, konungen
lät dertill uppföra en skans, som han besatte med
fältstycken. Sedan han inspärrat staden till lands och
sjös, skickade han en trumpetare och uppfordrade
densamma till dagtingan. Det var den 5 Juli, och
konungen ville hafva stadens svar före klockan 9
följande morgon. Staden sökte undflykter och flera
bud kommo under dagens lopp till Gustaf Adolf, men
när morgonen kom den 6 Juli, stod denne med sin här i
förstäderna och befann sig sjelf framför stadsporten.
Här träffade honom de utskickade från staden, som
skulle lemna det äskade svaret. »Hvilken skada!» –
utropade konungen till dem – »om jag tvingas att med eld och svärd föröda en
så välbyggd ort! Jag kunde fordra af eder några
tunnor guld i brandskatt, men jag traktar hvarken
efter penningar eller eder undergång. Jag förer krig
för att vinna fred och vill beskydda er författning
och era friheter – men I måsten öppna portarna för mig!»
Afsloges detta eller lossades ett enda skott mot
svenskarna, ville konungen så straffa stadsboarne,
att deras barnbarn skulle sörja deröfver.
Hans ord gjorde verkan. Elbing dagtingade – något
som konungen i sjelfva verket icke väntat –
och han höll sitt intåg i staden. Folket i en
af förstäderna sporde han på skämt, om det ville
hafva honom till konung, och folket svarade ja –
samt ropade: »der kommer vår konung!»
Från Elbing vände sig Gustaf Adolf uppför Nogat mot
de forna tyska ordenshögmästarnes gamla hufvudstad
Marienburg, som dock nu icke egde mer än namnet
qvar af sin storhet. Fästningsverken voro förfallna,
krigsfolk saknades och undsättning kom icke. Den
polske vojvoden, i stället att med kraft gripa sig
an med stadens försvar, befalte genast fram sin
vagn och reste bort, när borgmästaren kom upp till
honom och berättade att Elbing dagtingat. Inga böner
hjelpte: han reste och sände blott någon förstärkning
till stadens försvar. Man gripes af förvåning öfver
den sorglöshet, som rådde i det polska Preussen,
ännu sedan fienden stod midt i landet. Dagen före
den svenske konungens ankomst anlände hud från
vojvoden i Culm, att Preussens ständer ville hålla
landtdag i Marienburg. Svaret blef, att det var för
sent; fienden var redan i antågande, ständerna
borde i stället skicka skyndsam undsättning. Man må
väl instämma i en samtidas yttrande, då han säger:
»Den långvariga fred som Gud öfver hundra år förunnat
detta land, hade gjort oss så trygga, att vi sofvo på
båda öronen och läto det vara godt väder.»
Den 7 kom konungen framför Marienburg med både
fotfolk och rytteri samt kanoner. Det var tydligt
för en hvar, att staden icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
