Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helt hastigt sätta öfver sitt folk till skansen
vid Pillau och rycka fram mot sin svåger – så
nära, att, som Adler Salvius skref hem till rådet,
»skildtvakterne stodo hvarannan i munnen». Då
föll modet på denne herre, hvars handlingssätt var
lika tvetydigt ur polsk som svensk synpunkt. »Det
synes fuller af alla åthäfvor» – skrifver Salvius
– »att kurfursten ingen lust hafver att förtörna
kungl. maj:t, utan att han gerna hölle god vänskap,
der han det tordes göra.» Nu gingo sändebud fram
och åter mellan kurfursten och konungen, och en mängd
polackar, som ankommit till den förre, gjorde villan
värre. De vållade ock, att ett personligt möte mellan
de höge svågrarna i Königsberg icke blef af. Ett
stillestånd ingicks slutligen på de vilkor, att
kurfursten icke skulle företaga något mot Pillau,
och konungen icke hålla mer krigsfolk i hertigdömet,
än som fordrades till Pillaus försvar. – I ett bref,
som sedan föll i Gustaf Adolfs händer, sökte
kurfursten hos Sigismund framställa sig i den bästa
dager och sitt handlingssätt såsom framkalladt
af nödtvång. Han hade uppbådat sin krigsmakt, men
Gustaf Adolf hade med sin vanliga skyndsamhet förekommit
honom. Derför hade han nödgats underhandla,
men blott för att vinna tid. Hvad afsigten vore
med svenska härens samlande vid Pillau, visste han
icke. Gustaf Adolf framställes för öfrigt som en
bitter och öfvermodig fiende.
Hvad Sigismund tänkte om saken, veta vi icke. Han
hade tillbragt vintern med fröjd i sin hufvudstad,
såsom talet gick, och bekymrade sig föga om
hvad som kriget mot hans tappre syskonbarn kräfde.
Den polska hären, som nu stått i fält både under
förlidna sommaren och under vintern utan att erhålla
några förstärkningar, fick hjelpa sig bäst den kunde.
Men Gustaf Adolf vände sig mot Danzig. När
han ankom till Danziger-Haupt, fann han der på
andra sidan Weichseln en förskansning försedd
med några kanoner. Afsigten med densamma var att
beröfva svenskarne tillförsel och hindra deras
förskansningsarbeten. Besättningen var dock så svag –
yttrar konungen i ett bref till sin svåger Johan Casimir
– att man med ett hastigt anfall hade bort kunna
drifva honom derifrån. Detta konungens uttryck får
emellertid icke tagas efter orden, och hans egna
anordningar för anfallet utvisa, att han ansåg
företaget ingalunda vara ett lekverk.
Tidigt på morgonen den 25 Maj, innan det blef dager,
skatte sig konungen med sitt folk i rörelse. Han
hade sjelf ordnat allt, och den strängaste tystnad
var anbefald. Sjelfve Per Brahe, som efterskickades
midt i natten, visste intet derom, utan kom till
konungen utan vapen. Han fick befallning att följa
med, och konungen satte sjelf en hjelm på hans hufvud,
på det han åtminstone måtta hafva något skydd.
Tolfhundra musketerare under grefve Thurn och Johan
Banér fingo befallning att börja anfallet. De gingo
i de för ändamålet bestämde båtarne. Den gamle,
kloke och erfarne Alexander Lesslie, en skotte,
samt Ehrenreuter skulle följa dem med pikenerarne
och slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
