Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf och adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen och kronan till igen, så gåfves derigenom
tillfälle, att konungen en gång nödgades taga med
våld och rätt igen det, som kronan af dess ränta
vore i så måtto förminskadt, eftersom det ock i
konungens ed i den femte artikel uttryckligen förmäldt
och efterlåtet varder».
Huru grundade skäl konungen än hade för sitt missnöje
med adeln, blef dock denna förklaring öfver de adeliga
privilegiernas rätta förstånd aldrig kungjord. Men
tankarne voro desamma och framlysa i de anmärkningar
emot privilegierna, hvilka han med egen hand uppsatt
före sin kröning. I anledning deraf ändrades ock
några punkter i de nya privilegier, hvilka nu 1617
utfärdades, sedan konungen sjelf utstrukit sitt
namn och låtit sönderbryta sigillet under dem af
1612. Förändringarna i de nya privilegierna äro dock
högst obetydliga. Det var genom sin personlighet,
som denne konung band adeln att med sig och rikets
öfriga innebyggare göra de största uppoffringar för
utförandet af de storverk, hvilka bära hans namn,
och bland hvilka afslutandet af de ärfda krigen icke
är det minsta.
Man skulle vara benägen att tro, det Gustaf Adolf,
hvars barndom föll inom ett hem, som stod så att säga
midt i stormen, hvars uppfostran vårdades af händer,
hvilka brutits med och nedbrutit det yppersta inom
Sveriges adel, och som vid sitt tillträde till
regeringen, vid de första fjäten i kriget för
fosterjordens sjelfständighet, fann sig så godt som
öfvergifven af adeln – att han skulle hafva velat
fortgå i faderns fotspår och fullkomligt krossa
dessa mäktiga slägter, som sett Wasaslägten som sin
jemnlike och derför hade så svårt att böja sig under
densamma. Men sådant vva ej förhållandet, ehuru råd
i denna riktning ej uteblefvo.
Johan Skytte, den ofrälse mannen, som steg så
högt genom egna förtjenster, skall hafva gifvit
den unge konungen dessa råd. »Sedan Carl IX:s
verk var fullbordadt» – yttrade denne – »och adeln
krossad, kunde konungen regera efter eget behag
och utan att frukta motsägelse, hvarjemte genom de
adeliga godsens indragande kronans inkomster skulle
ansenligen förökas.» – Emot dessa åsigter uppstäldes
andra alldeles motsatta af Axel Oxenstierna. Det kunde
icke bevisas – menade han – att konung Carl velat
utrota rikets yppersta stånd. Utan att vilja beskylla
den aflidne konungen för orättvisa eller försvara
de aflifvade herrarne, borde man dock betänka,
att riket då var försatt i sådan oreda, att det
var svårt att afgöra, till hvem man egentligen borde
hålla sig. Det hade derför varit en lofvärd handling
att skona så många af rikets förnämsta ledamöter,
derest man genom mildare bemötande kunnat göra sig
försäkrad om deras trohet. Att utrota detta stånd
hade varit otacksamt, emedan det varit just detta
stånd, som gifvit Wasaätten först kronan och sedan
arfsrätten dertill.
Rörande godsens indragning yttrade Oxenstierna,
»att Sveriges konung lofvat beskydda och försvara
sitt folk, icke att undertrycka det, och det vore
derför orättvist att rycka till sig de egodelar, som
adeln innehaft allt från Sveriges första bebyggande;
så ock att drifva detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
