Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolfs samtida bland adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
giftermål med Ebba Brahe och broderns, Johans, med
en medlem af Oxenstiernska slägten bidrog att
befästa ättens ställning och förmildra de höga
slägternas afund. Jakob upphöjdes till grefve
1615 med Leckö till grefskap och var den ende,
som denna utmärkelse vederfors af Gustaf Adolf. Vi
känna honom tillräckligt af det föregående. Konung
Gustaf Adolfs dotter fäller om honom det omdöme,
»att han var en man, som förstod sin syssla, var
ganska tapper och hade gjort riket stora tjenster
så väl i Ryssland som i Polen. Han hade gått steg
för steg till riksmarskembetet i Sverige. Var till
sitt väsende öppenhjärtig, något bullersam af sig,
utan förställning och något stortalig, men för
öfrigt en man, som vid alla tillfallen gjort sin
skyldighet. Han dog mätt af år och timlig heder i
den lutherska trosbekännelsen, i hvilken han var född
och uppfostrad.» I sitt enskilda lif var han mycket
sparsam. Fransmannen Ogier berättar, att marskens
hus var föga bättre än en ringare borgares lusthus
vid Paris, men tillägger: »I denna boning träffades
en man, som säkert i historien intager sitt rum öfver
dem, hvilka bygt de präktigaste slott.» Grefve Jakob
var tillika en stor vän af vetenskaperna och deras
idkare, en böjelse som äfven utmärkte hans ättlingar.
Den äldste sonen Magnus Gabriel har i sistnämnda
afseende gjort sig förtjent af efterverldens
hågkomst. Den tredje sonen i ordningen, Pontus
Fredrik, efterlemnade endast döttrar, af hvilka de
två äldsta, Ebba Maria och Johanna Eleonora, gjort sig
berömda för lärdom och vitterhet. Genom den fjerde
sonen Axel Julius fortplantades ätten.
Wrangelska namnet möter oss först under Carl IX i
den tappre krigaren Herman Wrangel från Lifland,
som gick ur polsk tjenst i svensk och år 1608 var
ryttmästare vid Östgöta ryttare. Slägten är urgammal
och sedan först denna gren af slägten blifvit
svensk och sedermera flera, utmärker den sig så som
den talrikaste bland den svenska adeln och eger icke
mindre än fjorton nummer på vårt riddarhus, både bland
grefvar, friherrar och adelsmän. Herman Wrangel var
född 1585, och vi hafve i det polska kriget sett honom
utmärka sig på ett framstående sätt. Gustaf Adolf
kunde sjelf, oaktadt han hade skäl till missnöje
med mannen, hvarom hans af oss här anförda bref
bära intyg, icke varit blind för hans duglighet och
tapperhet som krigare, och samma år som Riga eröfrades
eller 1621 blef han upphöjd till fältmarskalk. Med
en lysande bragd, segern vid Gurzno, afslutade han
sin tjenstgöring i detta krig. Året derefter (1630)
upphöjdes han till riksråd, användes väl äfven sedan
i det tyska kriget, ännu efter konungens död, men då
de svenska härarne kommo att föras af män, hvilka
han sett aflägga sina första lärospån i kriget och
derför nu på gamla dagar med sitt styfva och stolta
lynne hade svårt att lyda, reste han hem.
Han var af ett häftigt och obändigt lynne, och när han
sammanträffade med ett lynne, liknande hans, såsom
fallet var med Åke Tott, kunde lätt ganska ledsamma
uppträden förefalla. Så utmanade de hvarandra en gång
på envig och infunno sig på utsatt ort, oaktadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
