Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon gång skänktes honom. År 1628 skulle hans
dotter Christinas bröllop firas. Hon gifte sig då med
Gustaf Horn. Axel Oxenstierna kunde ej vara med på
sin dotters bröllop. Hans bref till henne vid detta
tillfälle kunna vi icke underlåta att anföra.
»Hjertans kära dotter!» – skrifver han –
»Den högste Guden dig och din käre man välsigne,
hugne och bevare! Jag behöfver icke skrifva, huru
gerna jag önskat öfvervara eder högtidsdag, men
fäderneslandets lägenhet hafver det icke tillåtit. I
veten dock nogsamt, att jag till eder ett faderligt
hjerta bär, och att jag dagligen beder, det min
välsignelse edert hus uppfylla må, icke tviflande
om bönhörelse. – Kära dotter, gå din man med kärlek
och ödmjukhet under ögonen! Hans slägt vare såsom
din! Missbruka icke, derest han dig god är, och
undvik allt, det du märker vara honom misshagligt;
vetande, att på hans benägenhet, näst Gud, hänger all
din välfärd. Uppfyller du detta, så vet jag visst,
att han tillbaka visar dig den kärlek och ära, som
dig bör, och att den högste Guden edert äktenskap
med glädje och sällhet välsigna skall, så som jag
dagligen och troget beder».
Men om det är under pröfningarna, som menniskans
skaplynne bäst visar sig, så må vi anföra ett par drag
ur de bref han skref, när döden kom och hemsökte hans
närskylda. Samma år, som det polska kriget slutade
genom stilleståndet i Altmark, bortryckte pesten
hans äldste son Gustaf, en tjuguårig hoppgifvande
yngling, och två år derefter dog den nämnda dottern,
som då var på besök hos sin man, också af pesten i
Stettin. Om det förra dödsfallet skref rikskansleren
till sin broder Gabriel: »Hvad sorg detta varit för
mig, det kan en hvar lätteligen döma. Dock synes
mig bättre att strax taga tröst af Guds ord och
förnuftet, än längre fram af tiden, hvilken dock
slutligen all sorg lindrar, ehuru svår den ock i
förstone kännas må». Rörande det senare skrifver han
till Gustaf Horn från Elbing, der han då befann sig:
»Älskelige käre son! Jag vill icke för eder omtala
min och min hustrus sorg och derigenom öka eder,
väl vetande densamma sådant förutan nog stor vara, då
jag eder och min saliga dotters kärliga sammanlefnad
nogsamt känner. Jag för min person skall visserligen
söka i ödmjukhet böja mig under Guds vilja. Han
gifver och han tager, välsignadt vare hans namn! Jag
tviflar ej heller, att I som en man med förnuft och
tålamod skolen bära hvad Gud pålagt. Men det beder
jag samme Gud troget, och dagligen, att min hustru,
med modershjertats och dertill ålderns blödighet, må
finna styrka och mod att en så stor olycka draga. Den
afdöda beklagar jag icke; hon är ryckt från denna
verldens ondska och elände, hvilket vi efterlefvande
nogsamt vidkännas måste, till dess vi, det Gud
förläne, henne en gång i en evig salighet återfinne».
Samma jemna och i sin ödmjukhet under Guds vilja
manliga sinne finna vi, när bekymmer af en helt annan
art träffade honom. Afund, illvilja och förtal drefvo
sitt spel äfven omkring denne man, dock först när
på Sveriges tron funnos öron, som voro benägna att
lyssna till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
