Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gå till kroppens och själens dubbla träldom, det
Gud för sin barmhertighets skuld afvände! – Men
alldenstund med klagan och fruktan saken snarare
försämras än förbättras, och sådant hörer mera qvinnor
till än män, allraminst dem, som regeringen förestå
skola, derför bör oss ingalunda förtvifla och släppa
allt handlöst, som de danske gjort hafva, ej heller
löpa i sär, gå i hopar och skylla den ene på den
andre. Jag anser denna tiden sådan vara, att.... ingen
drage sig undan, utan alle göre ett, och allt efter
som en hvar har del i fäderneslandets välstånd och
frihet, så må han ock bidraga till dess räddning; icke
så mycket besinnandes, huru surt och svårt det kan
falla sig att öka utgifterna och minska förmögenheten,
utan fast hellre uppoffra en del för att få behålla
det öfriga. Derest I tagen saken före med sådan
manlig beslutsamhet, då förtviflar jag ingalunda om en
god utgång, utan hoppas, att Gud ännu skall bibehålla
fäderneslandet vid dess urgamla anseende och frihet
och måhända göra det starkt nog att hejda österrikiska
huset. Men deremot, så framt hvar och en i sin vrå
börjar draga sig undan och tänka på enskild fördel,
då är det förbi med fäderneslandet, och återstår för
mig och andra redliga fosterlandsvänner intet annat
än att fäkta, dock med förtviflan till döds.»
Han öfvergår derpå till det som fordrades för att
möta faran. Det gälde naturligtvis en stark rustning,
utskrifning utan underslef, skatternas indrifvande
utan afseende på några som helst privilegier. »Dock
synes mig detta ännu icke tillräckligt» – skrifver
han. Men allmogen borde förskonas från ytterligare
tillskott, »hvaremot vi, som uti fäderneslandets
välfärd känna oss mest inflätade, äro skyldige
detsamma efter vår förmögenhet bispringa, så att all
adel och alla, som skyla sig under adeliga friheter,
skola låta uppteckna all sin egendom i löst och
fast och deraf lemna till fäderneslandets tjenst
hvar hundrade, eller hvar femtionde, eller må hända
hvar trettionde penning. På sådant sätt skulle en
ansenlig summa kunna åstadkommas och fäderneslandet
blifva hulpet.»
Dessa yttranden visa nogsamt, att Axel Oxenstierna,
om han ock i första rummet var adelsman – och huru
kunde han väl annat vara? – dock var lika sträng i
sina fordringar på en ädlings pligter som på hans
rättigheter.
Mellan konungen och honom rådde det innerligaste
förtroende, och detta förtroende tilltog för
hvarje år. Bäst tecknas detta förhållande af dem
sjelfva i följande bref, hvilka skrefvos, sedan det
tyska kriget var börjadt, och hvilka vi anföra med
uteslutande blott af det, som rör, så att säga,
dagens händelser.
»Min gunstige helsan och hvad mera jag förmår med
Gud allsmäktig!» – skrifver konungen. - »Jag
hafver bekommit edert rådslag om nästa årets örlig och
finner deraf eder trohet mot mig och fäderneslandet.
Den der lefver varder seende sakernas framgång och
de efterkommande varda prisande eder, särdeles om
I till edra helsosamma råd fogen eder vanliga flit
och ifver att dem genomdrifva. Önskligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
