Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läsande aldrig mättas, tryckande det till mina
läppar hvarje gång jag tager det i händerna. Att
eders maj:t, ihugkommande detta lifvets korthet och
menskliga händelser, betygar sitt förtroende till min
ringa person; att e. m. uppmanar mig i sådan händelse
till mod och anbefaller mig sin höga omvårdnad, och
det med sådana ord och skäl, hvilka icke blott mig,
en trogen tjenare, utan ock den hårdaste sten beveka
kunde; att e. m. ytterligare från sin höghet nedlåter
sig att deremot lofva i lika händelse lika omsorg
för de mina; detta allt verkar hos mig sådana känslor,
att jag icke vet hvad jag svara skall. Jag ser häruti
e. maj:ts lifliga omsorg att använda alla medel; äfven
de minsta, för fäderneslandets framtida väl, likaså
för dess egen älskeliga gemål och lifsarfvinge.»
»Men efter nu e. m. mig sådana höga åligganden
anförtror, så bör mig deremot icke fördölja,
hvad mitt sinne oftast och hårdast trycker. Uti
alla, så enskilda som allmänna svårigheter, hvilka
mig omgifvit, har jag alltid medelst arbete och
flit hoppats på en god utgång, likasom jag också
alltid trott fäderneslandet kunna räddas äfven
utur större farligheter än nu, så länge nemligen
jag vetat e. m. vara vid lif och helsa. Men så
ofta jag kommer på de tankar, att e. m. menniska är
underkastad de faror och olyckor för hvilka ingen är
fri, hvarken den, som purpurmanteln bär, eller den,
som i blångarn klädes, och när jag derjemte betänker
fäderneslandets tillstånd så inom som utom, då känner
jag min svaghet och hisnar, bedjande, att jag den
dagen icke lefva måtte. Min högsta tröst och styrka
är Guds barmhertighet och nåd, fäderneslandet och
det konungsliga huset intill denna dag underbarligen
betedd.»
»I förtröstan på samma nåd hoppas jag, önskar
af hjertat och beder Gud innerligen, det mig må
vederfaras den lycksalighet att i all min lifstid få
arbeta i e. m:ts tjenst och efter dess befallning, då
jag med godt mod hoppas god utgång på alla företag,
ehuru svåra och farliga de än synas kunna. Men
derest Gud för våra synders skuld ville straffa
oss alla och mig isynnerhet med att lefva den dag,
e. m. något dödeligt vidkomme, då är för e. m. och
än mera för mig nogsamt känd den ringa förmåga, jag
besitter; likaledes, huru det föga anseende, jag för
närvarande kan ega, lätt skulle förfalla, såsom blott
och bart beroende på eders majestäts gunst. Dock hvad
jag göra kan, det vet jag icke, värderar det icke
heller stort. Men hvad i min yttersta förmåga står,
det lofvar jag utan skrymtan med underdånighet och
trohet; nemligen att så väl vid e. m:ts frånfälle,
det Gud länge fördröje, såsom ock i dess lifstid, för
e. m. och dess höga omvårdnad göra, lida och umgälla,
så vidt jag förstår och förmår, gerna uppoffrande
mitt och de minas lif, blod och allt det menniskorna
i denna verlden kärt hafva, så att jag det ansvara
kan icke blott för samtid och efterverld, hvilkas
omdöme stundom kan bedragas, utan för all verldens
domare. Samma tänkesätt skall jag mina efterkommande
bjuda och i arf lemna, så framt de min välsignelse
åtnjuta vilja.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
