Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rytteriet utgjordes hufvudsakligen af värfvadt folk.
Emedan utskrivningen lemnade endast oöfvadt folk, kunde
den icke användas för uppställandet af rytteriet. Vi
hafva sett, huru föga frälsets rusttjenst fylde sin
uppgift under det danska kriget. Också hade Sverige
redan under Carl IX ett indeladt rytteri. Är 1617
steg detta till 3,199 man. Kompanierna – en
benämning som omkring år 1620 upptogs – vexlade till
styrkan mellan 150 och 125 man. År 1630 utgjorde det
inhemska svenska rytteriet 5,000 och det finska 3,000
man, hvarjemte adelns rusttjenst lemnade 1,000 man.
Dessa indelta svenska ryttare kallades landsryttare eller
lätta ryttare; för öfrigt förekomma Chorisser-
(Kyrassier)-kompanier, Arkebussierer och
Dragoner. Kyrassiererne redo i tung jernrustning
från hufvud till fot å lekamen och ben, buro
buffel- eller elghudskyller under sina harnesk
och grofva ryttarstöflar. Befäl och trumpetare
begagnade i allmänhet blott filthattar, voro
dertill försedda med ett par goda pistoler
och en undervärja, två ryttarhästar samt en
tredje för trossen. Rustningen var densamma som
för adelns rusttjenst. De lätta ryttarne buro
ett skottfritt harnesk för bröst och rygg, två
pistoler och två sidovärjor. Arkebussiererna stode
i afseende på utrustningen mellan kyrassiererne och
landsryttarne. Deras hufvudvapen var bössan. De
förekommo icke i det tyska kriget. Dragonerne redo
helt och hållet utan rustning. De skulle genom
snabbheten och kraften i sina rörelser ingripa i
striden. Till en början fans blott ett kompani, men
de ökades, och under det trettioåriga kriget användes
en större styrka af dem[1]. Beväpnade som musketerare
stredo de i slagtningarna endast till fot, hvarför
de ock saknade de stora ryttarstöflarna.
Artilleriet var det tredje hufvudvapnet. Det
delades i tvänne slag: fältartilleriet och
regementsartilleriet. Det förra bestod af tunga,
snart sagdt orörliga stycken, gjutna af metall
och derför dyra både i afseende på tillverkning
och användning. Man hyste på denna tid den åsigt,
att ju längre kanonen var, desto större skottvidd
hade han. Slangora och kartowerna – de vanligaste
slagen af fältartilleripjeser – hade derför ock en
längd från 4 till 6 alnar. De voro särdeles tunga;
en 20-pundig slanga vägde 4,500 skålp., och för
framförandet af en enda sådan kanon fordrades ända
till 35 hästar. Detta artilleri, hvars groflek
förklaras af de många tillfällen, då det måste
användas som belägringsartilleri, var det på denna
tid allmänt brukliga.
| Ett kyrassierkomp. | Ett annat kyrass.-komp. | Lätta värfvade rytt. | Arkebussierer | Svenska ryttare. | ||||||
| Ryttmästaren | 200 | dlr. | 420 | dlr. | 160 | dlr. | 205 | dlr. | 56 | dlr. |
| Löjtnanten | 80 | » | 110 | » | 85 | » | 80 | » | 32 | » |
| Hvarje ryttare | 18 | » | 20 | » | 15 | » | 11 | » | 4 | » |
| Hela komp. | 3,578 | » | 3,066 | » | 2,151 | » | 1,686 | » | 652 | » |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
