Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i mer eller mindre mån förtjenta att kallas marodörer,
ett följe utan tukt och ordning, villigare till
plundring och rof än till strid, utan begrepp om
mensklighet och menskliga känslor. Sådana voro de
kroater, hvilka vi sågo deltaga i slaget vid Stuhm[1].
Sådant följe fick icke finnas i svenska hären.
Gustaf Adolf ville lyfta andan inom sin här och
skapa högsinnade och ädla krigare, enligt den
grundsatsen, att man icke vore god soldat derför,
att man var en öfverdådig slagskämpe, utan först då,
när man på samma gång var en god kristen. Derför lade
han så stor vigt på andaktsöfningarna och derför
innehålla hans krigsartikkr i det afsendet så stränga
bestämmelser. Hvarje dag började och slutade med bön
och sång. Dessa bönestunder hafva blifvit kallade
chorum[2]. Sön- och högtidsdagar hölls gudstjenst,
om så var möjligt. Hvar och en af manskapet,
som utan laga förfall uteblef från chorum eller
söndagspredikan, straffades strängt. Afgudadyrkare,
trollkarlar och vapendöfvare förvistes lägret.
Gudstjensten vårdades af krigspresterna, särskilda för
fotfolket och rytteriet; tillsammans utgjorde de ett
fältkonsistorium, der konungens hofpredikant eller
generalens predikant förde ordet.
Äfven helsovården var ett föremål för Gustaf Adolfs
omsorger. Redan 1613 funnos vid hvar ryttarefana en
och vid hvart fotregemente två bårdskärare eller
barberare, men de ökades sedan till fyra. Invisningar
lemnades till uppköp af läkemedel för
krigsfolket, och efter 1621 års krigsartiklar
blef en tiondedel af det byte, som skulle fördelas
på krigsfolket, bestämdt till »de sjuke soldaters
hospital».
Vi afsluta denna öfversigtliga framställning af
Gustaf Adolfs krigshär med följande yttrande af
hans hofpredikant Johannes Botvidi: »Gustaf höll en
sträng, en exemplarisk och beundransvärd disciplin;
han tillät aldrig soldaterna att i veklighet och
lätja tågna; han härdade dem i ständig, fast måttlig
verksamhet, anseende vekligheten lika litet förmögen
till stora bedrifter som sjelfva vansinnet. Derför
höll han knekten varm i tjensten, man fann honom ock
outtröttlig i arbete, käck i striden och oförskräckt
mot farorna. Han öfvade de gamles stränghet i fält. I
hans slagordning stodo soldaterne som murar; den var
tillika betäckt med fältverk efter befästningskonstens
regler, och ingen del af denna här kunde man
angripa, utan att framför och på sidorna mötas af
musköteld; dessutom var den späckad med rytteri,
som ej kunde tvingas till drabbning, då det genom en
förundransvärd ordning i uppställningen täcktes af
fotfolket; dertill kom ett nytt bruk af kanoner, så
stälda, att de försvarades och skadade utan att vara
utsatta för fiendens anfall. Sådana voro orsakerna,
att vi genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
