Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sveriges grannar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sveriges grannar.
Österut mot Ryssland hade Sverige genom
Stolbowafreden fått en tryggad och på långa sträckor
naturlig gräns – de stora sjöarne Ladoga och Pejpus,
trettio mils breda moras – och alldeles utestängt
denna farliga granne från Östersjön. Sveriges
maktställning i förhållande till Ryssland var också
alldeles afgjord, och ryssarne sjelfva buro vördnad
eller fruktan för svenskarne. Dessa betraktade sina
grannar med en viss öfverlägsenhet, ehuru Gustaf Adolf
aldrig sjelf upphörde att hålla ett vaksamt öga åt
detta håll. Derom vittna de beskickningar, som han lät
afgå till detta rike. De berättelser, som inlemnades
till honom om det inre tillståndet i Ryssland, låta
oss äfven för dessa rider se hufvuddragen i det ryska
skaplynnet. Storfursten sjelf – Michael Feodorowitsch
– var en okrigisk furste, och hans far, patriarken,
var den, som egentligen förde styrelsen. Adeln, så
väl den högre knesarne, hvilken genom storfurstarnes
tyranni var inskränkt till några få familjer, som
den talrikare lägre, bojarerne, måste tjena sig upp
från de lägre graderna och var skyldig storfursten
lif och egendom. På beskickningar och krigståg fick
adeln underhålla sig sjelf, men tog sin skada igen på
annat sätt. Ståthållarne prejade hvad de kunde och
togo mutor för de eftergifter som beviljades. Ett
föremål för adelns afund och ovilja var det främmande
krigsfolket i storfurstens tjenst.
Detta, som lefde i öfverflöd, under det att
den inhemske soldaten icke fick någon sold, utan
måste lefva på rof, framstäldes som hufvudorsak
till Rysslands svaghet. En annan var de andliges
förderf. Hvar ett brott begicks, så var en munk med,
och till följd häraf var ock uppfostran derefter –
man skröt med sådana laster som fylleri och blodskam.
Det lägre folket suckade under träldom och under
tunga skatter, hvarjemte såsom orsaker till dess
elände anföras: folkens mångfald och helgdagarne,
hvilka egnades åt utsväfningar. Något skydd af lag
fans icke. Fem dagar i veckan arbetade bönderne
för sina herrar, den sjette och sjunde för sig
sjelfva. Men träldomen ansågs icke för en skam,
utan för en heder, och alla berömde sig sjelfva af
att vara storfurstens trälar. Han var alla ryssars
sjelfherskare, och äfven om han skulle befalla någon
att döda fader och moder, så var hans vilja lag. Det
var ock ryssarne förbjudet att lemna riket, för att
icke umgänget med främmande folk skulle göra dem
träldomen vederstygglig.
Bland storfurstens inkomster nämnas hans krogar,
bad och handel. Ingen dryck utom vatten fick i
Ryssland förtäras annat än på storfurstens krogar;
ingen ofrälse fick njuta vederqvickelsen af bad,
som denna nation framför andra älskar, annat än
mot betalning i storfurstens bad, och i afseende
på handeln, som drefs af hans köpmän, tog han sjelf
de bästa varorna, och det som ej kunde försäljas
plägade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0212.html
