Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges grannar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med valet af Sigismunds efterträdare tills efter
dennes död. Man borde, långt ifrån att dröja med
valet, söka draga fördel af de svenska vapnens
närvaro. Dock skulle Bethlen sjelf få afgöra
härutinnan. I afseende på, hvem som skulle
komma i fråga vid valet, nämnas Bethlen och Gustaf
Adolf. Men då Polackarne dels till följd af kriget
fattat ovilja mot Gustaf Adolf, dels icke ville
beherskas af en mäktig konung, och emedan konungen
herskade öfver ett så vidsträckt område, att han icke
eftersträfvade något tillägg till sin konungatitel,
men väl skattade för en lycka, om han kunde medverka
till en väns storhet – så ville han endast, om det
så vore försynens beslut, gifva vika för sina vänners
önskningar och icke förmena Polen en behöflig hvila.
Men Bethlen Gabor dog – det var år 1629 – och
Gustaf Adolf slutade samma år sitt polska krig genom
stilleståndet i Altmark. Vi hafva anfört ofvanstående
för att visa, huru redan nu för en skarp blick
Polens inre maktlöshet blottades. Det var egentligen
genom de krig, hvilka Wasa-ättens uppträdande på
Polens tron framkallade, som de brister i den polska
samhällskroppen kommo rätt till synes, hvilka i sinom
tid skulle medföra det stora rikets undergång.
I sammanhang härmed må vi ur ett bref från Gustaf
Adolf till rikskansleren, skrifvet den 1 April 1628,
anföra hans uppfattning af Europas politiska ställning
vid denna tid och huru han med afseende på dessa
allmänna förhållanden tänkte sig det svenskt-polska
kriget och de fördelar, som från Polen vore att draga
i och för det krig mot kejsaren, hvilket förr eller
senare måste utbryta.
Det är fråga om stillestånd med Polen, men konungen
ville ej ingå på något sådant och anför till försvar
för sin åsigt: 1:o att Sverige icke derigenom vunne
åsyftad hvila, emedan 2:o de kejserske under den
ena eller andra förevändningen skulle anfalla, och
således en jemnstark här måste lika fullt underhållas,
och 3:o att om Danzig öppnades för sjöfarten,
skulle de påfviske få så många skepp, »att de både
oss Svenske och Danske sjön för trång göra skulle,
hvilket onekligen båda rikenas ruin efter sig draga
ville.» Invändningen, att Danzig ej skulle tillåta
något sådant, anser sig konungen ej behöfva bemöta
inför Axel Oxenstierna, som så väl kände ej blott
hvilken makt de polske kommissarierne tillvällat sig
i den staden, utan äfven ingenium istius plebis
et præsertim mercatorum (lynnet hos det folket,
i synnerhet hos köpmännen).
»Till det fjerde» – säger konungen vidare – »så äro
sakerna så vidt komna, att alla de krig, uti Europa
föras, äro blandade uti hvarandra och vordne till
ett, efter som det utvisar de påfviskes handlingar
i Tyskland och den hjelp, som sker af Spaniorerne
mot la Rochelle[1] och i somras mot oss i Preussen
skedde, och af åtskilliga rådslag, som äro hållne
vid kejsarens hof, hvarest för visso säges vara
beslutadt att genom dessa nordiska landens occupation
(bisittningstagande)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
