Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till detta noggranna iakttagande av alla
religionsbruk hörde även, att han ständigt
bar på sig en helgonbild eller någon relik
(kvarlevor av ett helgon). För Jesuiterna bar
han en oinskränkt vördnad, tog på sina resor gerna
sin boning i deras kloster och valde en af dem,
pater Lamormain, till sin biktfader. Likväl funnos de,
som tviflade på uppriktigheten af hans kyrkliga
tänkesätt. Lamormain sätter honom som urbilden för
en katolsk religiös furste, under det att Richelieu
påstod, att hans trosifver blott var en täckmantel för
hans hersklystnad. Visst är att Ferdinands kyrklighet
var på det närmaste förbunden med fördelarna för
hans familj och ätt. Så såg man honom gifva det
ena presterliga gället efter det andra åt sin yngre
son Leopold Wilhelm, utan att låta prestviga honom,
emedan han ville se tiden an, om den äldre sonen
Ferdinand skulle få manliga arfvingar.
Till sitt lynne var Ferdinand stolt och djerf, ihärdig
och klok, dertill fryntlig och nedlåtande i sitt sätt
att vara. På sin väg till och från slottskapellet
mottog han böneskrifter, läste dem och talade
vänligt med deras aflemnare. Hans ständiga brist på
penningar gjorde dock, att han sällan kunde afhjelpa
besvären, och man klagade med skäl, att han lemnade
sina fordringsägare utan betalning, under det han
öfverhopade sina jägare och musikanter med skänker.
Musik och jagt älskade han lidelsefullt, och
frikostigheten mot dessas idkare, hvilka hörde till hans omgifning,
var snart sagdt ett behof för honom. I sin dagbok,
som man ännu har i behåll, finner man antecknade
hans jagter, antalet nedlagda djur, deras vigt,
hjortarnes bane o. s. v. Med glad förnöjelse omtalar
han i ett bref, att han fält en myrbjörn. Han hade på
70 stegs håll fått korn på honom och träffat så väl,
att djuret stupade genast. På sina jagter ledsagades
han ofta af sin gemål, den sköna Maria Anna af
Baiern, till hvilken han städse stod i ett ömt och
innerligt förhållande.
Med detta baierska furstehus var Ferdinand på dubbelt
sätt beslägtad, i det att hans dotter, som också hette
Maria Anna, var gift med kejsarinnans broder,
den regerande hertigen i Baiern.
Baiern, näst de habsburgska arfländerna det förnämsta
katolska landet i Tyskland, var vid tiden för
det trettioåriga krigets början på långt när ej så
stort, som i våra dagar. Dess område sträckte sig
omkring Donau, dock en obetydlig sträcka norr om floden,
mellan Lech i vester till något öster om Inn, omfattande
de mellanliggande Donautillflödenas land från Alperna i söder,
der det habsburgska Tyrolen vidtog. Hertig i Baiern var
nu Maximilian, tillhörande den yngre grenen av
huset Wittelsbach, vars äldre gren innehade Pfalz
och kurvärdigheten.
Maximilian var liksom sin frände uppfostrad af
jesuiterna i Ingolstadt och var begåfvad med
ett godt hufvud samt utmärkte sig tidigt för flit,
själsstyrka, klokhet och ordningskärlek. I sina
seder iakttog han en vis måtta. Han var uppriktigt
tillgifven den katolska läran och sökte genom kloka
åtgärder hindra de nya lärarna att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
