Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigets början, men icke Gustaf Adolfs
uppträdande. Han dog 1626 och efterträddes af sin
broder Wilhelm. Den yngste af bröderna var Bernhard
af Weimar, som blef en af denna tids ryktbaraste
härförare.
En fjerde broder, som bar namnet Ernst, sammanärfde
slutligen alla de ernestinska besittningarna, utom
de weimarska. Han erhöll tillnamnet den fromme och
dog först 1675, efterlemnande sju söner, mellan
hvilka hans länder delades. Så uppkommo de s. k. små
sachsiska staterna, hvilka ännu i våra dagar finnas,
ehuru de genom förnyade arfskiften efter utgångna
linier undergått åtskilliga förändringar.
Det ernestinska Sachsen låg på de norra sluttningarna
af den bergsträckning, som under namn af
Thüringerwald utgör gränsen mellan det norra tyska
låglandet och det södra hög-Tyskland.
Kurfurstendömet Sachsen låg öster och norr om det
ernestinska Sachsen, sträckande sig i vester med en
smal landremsa ända fram titt Hessen-Cassel och i
öster fram emot öfra Spree, samt från Ertzgebirge i
söder mellan Anhalt och Lausitz i norr till en linie,
dragen från Magdeburg vid Elbe till Frankfurt vid
Oder. Det i reformationshistorien och genom sitt
universitet för oss svenskar så vigtiga Wittenberg var
hufvudstaden i det gamla Kursachsen. Det låg vid
Elbe i landets nordligaste del. I sydöstra delen,
äfvenledes vid Elbe, låg staden Dresden, som vid
denna tid var kurfurstens, liksom ännu konungens,
hufvudstad.
Johan Georg hette den kurfurste, som vid denna
tid beherskade dessa besittningar. Han blef kurfurste
1611 och lefde till år 1656. Han öfverlefde sålunda
de stora och vigtiga händelser, hvilka utgöra
slutpunkten af reformationstiden. Johan Georg var till
sina personliga egenskaper inskränkt, trångbröstad och
obeslutsam, högeligen begifven på nöjen, synnerligast
jagten och dryckesgillet, men dertill högmodig och
egennyttig, i viss mån liknande sin svärson, den
ovannämnde landtgrefve Georg af Hessen. Han var
i anseende till storleken af sina besittningar det
protestantiska Tysklands mäktigaste furste, ville
ock gerna stå i spetsen för detta, men ville å den
andra sidan icke stöta sig med rikets gemensamma
öfverhufvud, kejsaren.
De öfrige protestantiske furstarne betraktade honom
ock såsom den förnämste bland sig, och han skulle
kunna hafva intagit ett rum i häfden, värdigt det
land, der Luther föddes, om han varit vuxen så svåra
uppgifter, som dem hans tid förde i sitt sköte. Nu
var han, så att säga, en medelvägsman, men icke på
grund af en fast, inre öfvertygelse, utan till följd
af sin svaghet och sitt vankelmod. Han vågade icke
säga hvarken ett ärligt ja eller ett ärligt nej,
utan vacklade mellan båda och gaf först vika,
när omständigheterna tvungo honom att slå in på den
för ögonblicket minst farliga vägen. Man kan rent
af säga, att han för enskild fördel förrådde sina
trosförvandter, och hans inbillade höghet var mäktig
att mottaga hvilken uppoffring som helst, utan
att han derför ansåg sig förbunden till någon
erkänsamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
