Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upproret i Böhmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under den ofvannämnde Maximilians efterträdare,
Rudolf II, en svag och oduglig furste, började
jesuiternes inflytande göra sig gällande, och då
i första rummet de reformerte hade att frukta
derför, stiftades år 1608 ett förbund, för hvilket
kurfursten af Pfaltz stod i spetsen. Det kallades
unionen, och till detsamma slöto sig äfven flere
lutherske furstar. Mot unionen bildade sig ett
annat förbund, för hvilket hertigen af Baiern stod i
spetsen och som kallades ligan. Det var år 1610.
Vid samma tid hade kejsar Rudolf förmåtts
att utfärda ett så kalladt majestätsbref,
enligt hvilket ständerna i Böhmen beviljades
religionsfrihet. Men äfven katolikerne voro här
mäktige, och jesuiternes bemödanden understöddes
så väl deraf, att herskarehuset var katolskt, som
genom de familjeförbindelser, hvilka genom hofvets
inflytande föranleddes mellan medlemmarne af
mäktiga ätter i Böhmen och Spanien. Häraf uppstod
en stark jäsning i sinnena, som tilltog under Rudolfs
broder och efterträdare, Mathias. Protestanternes
oro steg till sin höjd, då ett flertal af de
böhmiska ständerna valde den barnlöse Mathias’
syskonbarn, Ferdinand, till hans efterträdare. Man
fruktade nemligen med skäl, att denne furste, som
i motsats mot sin farbroder[1]
följde den grundsats,
att en furste icke borde fördraga mer än en kyrka
i sina länder, och som redan genom sina jesuiter
utrotat protestanterna i sitt hertigdöme Österrike,
skulle göra detsamma i Böhmen, och katolikerne
derstädes reste sina hufvuden med stolt förtröstan
på framtiden.
Det inträffade, att tvänne katolske adelsmän
förhindrade den protestantiska gudstjensten
på sina områden. I Braunau spärrades kyrkan,
och i Kloster-Grab nedrefs hon. Häraf upprördes den
protestantiska adeln, och äfven månge katoliker voro
missnöjde med de kränkningar af besvurna privilegier,
som Ferdinand tillåtit sig. I synnerhet hade hatet
samlat sig emot tvänne böhmiska rådsherrar, Martinitz
och Slavata, hvilka voro Ferdinands anhängare.
De missnöjde sammankommo till ett stort antal i Prag
om våren 1618 och en af Böhmens förnämste protestantiske ädlingar, grefve
Henrik Mathias von Thurn, gick i spetsen för dem
upp till slottet och in i salen, der rådsherrarne
sutto. Man framstälde orsakerna till missnöjet och
förklarade helt enkelt, att, om Ferdinand icke ville
ändra regeringssätt, nödgades de ändra regent.
Rådsherrarne sökte med goda ord ställa de missnöjde till freds,
men utan framgång. De vände sig nu med sina klagomål rakt
mot Martinitz och Slavata, och då de i sin ordning ville
försvara sig, utropade en af herrarne: »Hvarför
så många omständigheter? Låtom oss enligt gammalt böhmiskt
bruk vräka ut dem genom fönstret!» Knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
