Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det inbördes kriget i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig mot kejsaren och samlat en här, på
hvars fanor man läste devisen: »Guds vän och
presternes fiende», eller – »allt för Gud
och henne», nemligen kurfurstinnan Elisabeth.
Till honom skref Mansfeld och bad honom komma till
hjelp, att de gemensamt måtte falla öfver Tilly,
men denne kastade sig emellan dem och slog i
grund Christian af Braunschweig, så att han med
knapp nöd kunde undkomma. Mansfeld och han gingo
då öfver Rhen till Elsass och Lothringen, der de
i spetsen för 10,000 man drogo omkring någon tid,
hvarpå Mansfeld begaf sig till Nederländerna. Här
blef han i grund slagen, och nu syntes den olycklige
Fredriks sak fullkomligt förlorad. Det var år 1623.
Men kriget fördes på fribytarevis. Man tog hvad
man behöfde och mera dertill, hela landsträckor
förhärjades, der härarne drogo fram, och ingen skilnad
gjordes dervid på protestanter eller katoliker. För
sådana som Mansfeld och Christian af Braunschweig,
till hvilkas fanor tusentals från Böhmen, Österrike
och Pfaltz fördrifna protestanter strömmade, var
detta en ren nödvändighet, enär de förutan plundring
och rof icke egt medel att underhålla sitt folk.
Emellertid sammankallade den segrande kejsaren en
kurfurstedag till Regensburg, hvilken sammanträdde
i Januari 1623. Här inlemnade protestanterne sina
klagomål öfver kejsarens stränga förfarande mot
kurfursten af Pfaltz, hvilket de ansågo stridande
mot rikets lagar och ville hafva arfsföljden i hans
länder bevarad för hans barn. Men kejsaren svarade,
att han icke hade för afsigt att kränka rikets lagar
och lät oaktadt allt motstånd Maximilian taga plats
bland kurfurstarne.
Kurfurstarne af Sachsen och Brandenburg hade icke
infunnit sig vid riksdagen, emedan – yttrade den
förre – förföljelserna mot protestanterna i Böhmen
visade, att man ville utrota den protestantiska
läran. Han skrek högt öfver kejsarens kränkning af
rikets lagar, men det behöfdes blott, att kejsaren
gjorde honom några medgifvanden, så teg han.
En ny seger, som Tilly vann öfver Christian af
Braunschweig, utan att Mansfeld, hvilken på
nytt samlat sina skaror och nu antågade från
Holland, kunnat förena sig med honom, stälde de
kejserliga vapnen midt i Nedersachsiska kretsen,
och förskräckelsen blef allmän, helst som kejsaren
icke gjorde min af att vilja nedlägga sina vapen
och återskänka freden åt riket.
Då började man ana att kejsaren hade andra planer
och att han ville förskaffa sig en vida större makt
öfver Tyskland, än som kejsarne före honom haft. Men
Ferdinand ville i sjelfva verket mera än så, han
ville upprätthålla det habsburgska husets öfvervigt
i Europa. Tankar på ett verldsvälde fans inom detta
furstehus allt sedan Carl V:s dagar och måste uppstå
med så stora landsträckor, som lydde under dess
välde. Man ser dessa tankar framträda hos Filip II i
Spanien, och om Ferdinand II icke rakt fram sträfvade
efter ett verldsvälde, så ville han dock verkliggöra
det spansk-österrikiska husets allmänna öfvervigt.
Starbäck o. Bäckström, Ber. ur Sv. Hist. IV.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
