Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hörde honom säga, när någon simpel soldat,
som för sin tapperhet fått emottaga en
befälhafvareplats, försummat att tacka derför.
»Han bevisar ju dermed, att det ej är
gunst, utan förtjenst, som han har att tacka för
sin utmärkelse». Sådane män som Piccolomini och
Isolani, namn hvilka tillhöra de mera framstående
i detta krig, vunno hans vänskap endast genom
ådagalagd tapperhet. Ehuru han belönade förtjensten
med klingande mynt, var dock det högsta beviset
på hans välbehag, om han lade sin hand på någons
axel eller hufvud och dervid uttalade hans beröm.
Näst dessa krigiska dygder satte han värde på
kroppslig styrka. Kroppsstorlek betydde föga,
blott förmåga att hålla ut. Den som egde dessa
egenskaper vann hans gunst, belönades med guld och
högre befäl, utan det ringaste afseende på stånd
eller religion. Den rike köpmanssonen eller
den fattige daglönaren kunde räkna på befordran
hos Wallenstein lika väl som adelsmannen, blott
han egde de nämnda egenskaperna. Förord betydde
intet, icke ens från hofvet. Då prinsarne af Toskana
kommo till lägret, fingo de väl vara der, men deras
önskan att personligen utmärka sig förklarade
han för en fåfänga, som ej lät förena sig med
subordinationen. Kom någon till tjensten allt för
präktigt utstyrd, hänvisade han honom till tjensten
hos en kardinal. Krutröken skulle oskära det fina
ansigtet, menade han.
Wallenstein var född till krigsfurste och han
erkände ingen annan rang än den krigiska.
En egendomlighet hos hans här, hvarigenom denna
skiljer sig så väl från ligans som från Gustaf Adolfs,
var den, att der tåldes hvilken trosbekännelse som
helst, då deremot ligan ville hafva idel katoliker
och Gustaf Adolf idel protestanter. Ännu mindre
gjordes der afseende på, till hvilket folk krigaren
hörde. Också kunde man inom samma regemente urskilja
ända till tio olika nationaliteter. Någre af de bästa
öfverstarne voro protestanter.
Men den samvetsfrihet, han tillät i lägret och inom
sin här, gälde för honom såsom grundsats. Man hörde
honom till och med säga, »att samvetsfriden vore
tyskarnes privilegium». I allmänhet hatade han
förverldsligade prester lika högt, som han älskade
tappra soldater. Han skämtade öfver de andlige
kurfurstarnes och biskoparnes vällefnad och prisade
dem lyckliga, emedan de funnit lösningen på gåtan,
huru man skulle förlika med hvarandra kött och ande,
hvilka eljest voro fiender. Högst föraktliga voro i
hans ögon de, som gåfvo sig i sådan tjenst. Jesuiter
tålde han icke i lägret, och han hade intet emot
att förfara enligt krigsbruk med munkar, som följde
lägret. »Förblefve de hemma i sina kloster» – sade han
– »skulle sådant ej vederfaras dem!» – För intet var
han så ömtålig som för de andliges inflytande och de
högre prelaternes anspråk.
Sådan var den man, som nu i spetsen för en af honom
sjelf värfvad här, hvilken i sjelfva verket blef mera
wallensteinsk än kejserlig, uppträdde i kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
