Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fortsättningen och slutet af det danska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lutter am Baremberge, nära den nämnda staden, kom det
till slagtning. Christian och hans danskar stredo med
utmärkt tapperhet. Tilly sjelf erkände, »att han ännu
aldrig haft att göra med en fältherre af sådant mod,
tapperhet och själsnärvaro», som den danske konungen
ådagalade under och efter detta slag. Till en början
tycktes striden luta åt Christians sida, men Tilly
hade ställningen och vinden på sin sida och vann
slutligen en afgjord seger.
Christian var sjelf den siste att lemna striden. Man
såg honom med värjan i hand, omgifven af sin hoffana,
kämpa för lifvet, tills han slutligen gaf vika för
de sinas böner och räddade sig med flykten till
Wolfenbüttel, hvarunder han lopp stor fara. Han
samlade dock raskt de sina och intog en god ställning,
hvarigenom han gjorde olyckan mindre och ingalunda
betraktades såsom slagen ur fältet. Men i sjelfva
verket stod han nu ensam mot fienden, och den fara,
som han trodde sig undgå genom Wallensteins tåg
till Ungern mot Bethlen och Mansfeld, hade han blott
undanskjutit, icke tillintetgjort.
Wallenstein hade uti Ungern icke kunnat hindra
Bethlen och Mansfeld att förena sig, och han fann
det nödvändigt att snart sluta detta krig, om det
i Tyskland skulle kunna föras med framgång. Derför
erbjöd han Bethlen stillestånd, och denne ingick
derpå.
Det var på vägen från Bethlen Gabor till Venedig,
der nya medel och utvägar för kriget skulle sökas,
som Mansfeld dukade under för en sjukdom, hvaraf han
länge lidit. När han kände sitt slut nalkas, lät han
kläda sig på det präktigaste och omgjorda sig med
sitt svärd. Sålunda klädd i full rustning och stående
mellan tvänne sina tjenare, på hvilka han stödde sig,
afvaktade han döden.
Den faste, kloke, och uthållige hertig Johan Ernst af
Weimar, som var den lutherska läran varmt tillgifven
och allt ifrån slaget på Hvita berget kämpat för
Fredrik af Pfaltz och den evangeliska saken samt för
upprätthållandet af rikets frihet, gick också bort
vid denna tid. Han kunde icke uthärda fältlifvets och
krigets ansträngningar och hade redan under loppet
af fjorton dagar lidit af en feber, då han erhöll
underrättelsen om Mansfelds död och kort derpå afled
af slag. Något vänskapsband fans ej mellan Mansfeld
och honom, men de stredo för samma sak, och den förres
betydelse var oaktadt alla hans motgångar och lidna
nederlag erkänd.
Mansfeld åtnjöt i allmänhet icke mycket förtroende
af sina förbundne. Den sköna Elisabeth af Pfaltz
hyste inga höga tankar om hans fasthet i religionen,
och hon hade deruti rätt, enär han till sist enligt
en trovärdig berättelse förklarade sig vara katolik,
fast han under sin lefnad kämpat mot katoliker och
derunder till och med visat sig sådan, att, som det
säges, muftin af Ofen lofvat honom ett fripass till
Muhameds paradis. Det väcker derför icke förundran, om
den lärde och varme lutheranen Johan Ernst af Weimar
icke kunde sluta sig till honom. Närmare honom stod
biskopen eller administratorn af Halberstadt, hertig
Christian af Braunschweig, ehuru hans fränka, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
