Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallensteins afsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söka indraga äfven Maximilian af Baiern. Om dennes hemliga förbindelse med Frankrike anade han intet.
Blott det visste han, att Maximilian icke var honom blid. I ett förtroligt bref hade en vän skrifvit honom till och varnat honom för hemliga stämplingar. »Förnämt folk har underrättat mig» – skref han – »att Tilly fått befallning att gripa eders nåd vid hufvudet och kasta eders nåd i fängelse, och skulle detta ej lyckas, att på något annat sätt bringa eders nåd ur verlden.» – Wallenstein svarade dertill på ett sätt, som gör honom heder. »Det förundrar mig» – säger han – »att I kunnen befatta eder med något så barnsligt. Min herre, den romerske kejsaren, är en tacksam herre, som belönar gjorda tjenster annorlunda, än som I skrifven. Tilly är en kavalier (riddare), som förstår att tukta upprorsstiftare, men med lönmord befattar han sig icke.» Kurfurstedagen i Regensburg skulle emellertid visa honom, att kejsarens tacksamhet icke förmådde skydda honom mot det hat, hvarmed han betraktades – han, uppkomlingen, som vågat inkräkta ett tyskt furstendöme och inträda i riksfurstarnes krets samt så många gånger bemött dem med en sårande stolthet!
Man ville nu, att kejsaren skulle afskeda honom, och i denna fråga förenade sig både katoliker och protestanter. Det var han, som hopat allt elände öfver Tyskland, godtyckligt bestämt krigskontributionerna och med råhet och grymhet indrifvit dem, under det han utvecklat för sig och sina öfverstar en prakt, som öfverglänste alla andra. Utpressningarna i de genomtågade länderna och der hären haft sina qvarter, krigsfolkets framfart, allt framdrogs nu och utmålades i de bjertaste färger. Kyrkor plundrades, sjelfva liken uppgrofvos ur sina grafvar för att tillfredsställa soldaternes råa snikenhet, våldtägt, mordbrand och brandskattningar utan måtta – se der hvad man frambar inför kejsaren såsom stöd för sin fordran på hans fältherres aflägsnande!
Ehuru utan tvifvel mycken öfverdrift vidlådde denna framställning, voro dock beskyllningarna i det väsentligaste sanna. Man må emellertid vid bedömandet af dessa våldsamheter å ena sidan icke förgäta lynnet hos de tygellösa skaror, hvilka utgjorde den kejserliga hären och hvilka af gammalt voro vana vid sjelfsvåld och att föda sig af det land, der de stodo, samt å den andra, att Wallenstein dock vid flera tillfällen genom stränga och skoningslösa bestraffningar ådagalade sin kärlek till tukt och ordning. Han hade i stort tillämpat samma grundsats, som Mansfeld före honom genomfört i smått, att kriget skulle föda sig sjelft, ett krigförande som efter den förre kallades af Gustaf Adolf – »ett wallensteinskt».
Kejsar Ferdinand sökte i det längsta undvika en sådan ytterlighet som att aflägsna Wallenstein. En gång, då saken med synnerlig enträgenhet framstäldes för honom, yttrade han, »att han vid sin ära ville afhjelpa missförhållandena», men dermed läto sig icke kurfurstarne nöja. Beviljades icke deras begäran, så ville de icke vidare förhandla något med kejsaren, och så tvingades denne att taga saken i allvarligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
