Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Sveriges deltagande i det trettioåriga kriget. Svenskarne och det trettioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men på hvad sätt än det svenska folket erhöll sin
kännedom om vigtiga tilldragelser, så följde det
sin konung med ett förtroende, hvilket aldrig svek
och hvilket framstår i sin skönaste dager, när man
besinnar under hvilka förhållanden det skedde. Det
var nemligen efter oafbrutna krig, hvilka varat
snart sagdt sedan Gustaf Wasa dog, och under till
följd deraf ständigt ökade skatter, som svenskarne
mottogo sin konungs redogörelse för ställningen i
Tyskland, för kränkningen af rikets ära, och för
nödvändigheten att ytterligare kasta sig i ett nytt,
vidt utseende krig.
På riksdagen i Stockholm 1627 begärde konungen,
att ett utskott skulle nämnas af alla fyra stånden
för att med honom öfverlägga huruvida det ansågs
rådligt, att Sverige skulle bistå Danmark och uppsöka
den kejserliga hären derstädes. I riksdagsbeslutet
uttalas den önskan, att konungen icke måtte göra
någon eftergift för fiendens fordringar, på det
att denne senare icke måtte styrkas i svekfulla
anslag och på det att Sveriges krona icke skulle
midt under segrarna för sköna länder köpa en neslig
fred. Ständerna ville hafva allt ospardt för konungens
och fosterlandets rättvisa sak.
Utskottet blef ej förr än efter riksdagens upplösning
färdigt med sitt svar å konungens meddelanden. »Efter
hans kungl. maj:t låtit oss veta» – heter det – »uti
hvad farligt tillstånd alla våra religionsförvandter
i Tyskland råkade äro, och huru kejsaren och ligan
den ene fursten efter den andra betvungit och kufvat
hafva, huruledes de inkräktat alla furstendömen,
som gränsa till Östersjön, och ändteligen Danmark,
vår närmaste nabo, så att, hvar Gud samma farlighet
icke af vänder, vi icke hafva annat deraf att vänta
än rikets yttersta förderf eller ock ett långvarigt
och besvärligt krig – alltså lofva vi att med kungl.
maj:t och vårt fädernesland göra och handla som
redlige män väl anstår och hafva ospardt för denna vår
rättvisa sak lif, lefverne och all förmåga.» Utskottet
uttalade den åsigt, att man borde taga varning
af den säkerhet, hvari de tyska trosförvandterne
insöft sig, då de menade, att faran icke anginge
dem. Då kejsaren understödde polackarne[1] och ville
underlägga sig Östersjön, som af hedenhös under
Sveriges krona lydt, så visade han dermed nogsamt sin
fiendtlighet. Utskottet tillstyrkte, att konungen
borde träda dessa faror under ögonen och flytta
krigets börda utom fäderneslandets gränser.
Derpå följde 1628 års fälttåg i Preussen och
undsättningen af Stralsund samt Arnims tåg
till Polen med en kejserlig här för att undsätta
polackarne. Om allt detta underrättas ständerna på
1629 års riksdag, som sammanträdde under konungens
frånvaro i Preussen. Tillika framlades för ständerna
de grunder, som konungen velat göra gällande på
fredsmötet i Lübeck för att skänka Tyskland fred,
om hans sändebud hade fått tillträde derstädes och
icke blifvit bortvisade. Ständerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
