Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tilly i Neu-Brandenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagtingan, så förse vi oss till eder, att det sker på samma sätt som vid Demmin... Vi befalla eder i Guds nåd.» Men detta bref uppsnappades af fienden, hvarför Kniphausen förblef i okunnighet om, att konungen tänkte sig möjligheten af stadens uppgifvande. Han mottog derför fienden fullt och fast
i den tro att konungen ofördröjligen skulle komma uppmarscherande med sin här.
Under tiden ankommo efter hand till Passewalk de väntade regementena. Den 7 Mars var hären till
största delen samlad. Endast något fotfolk från de aflägsnaste qvarteren i Neu-Mark hade ännu icke hunnit fram, men väntades dagen derpå[1]. Det var konungens fasta beslut att stöta till Johan Banér och sedan gå
löst mot Brandenburg, samt, om han ock måste våga en strid, tvinga Tilly att lemna denna stad.
Men nu inträffade något, som hvarken konungen eller någon annan förutsett. När det blef bekant i hären, att man skulle gå gent emot Tilly och hans i så många strider bepröfvade och segervana
soldater, uppstod en skräck, som ej lät sig betvinga. Öfverstarne måste uppträda inför konungen
och förklara, att de icke vågade lita på folket i den förestående striden med Tilly. Det var i synnerhet rytteriet, som visat mesta fruktan[2].
Nu måste konungen ändra sin en gång fattade plan. Med en sådan anda inom hären var icke att tänka på en strid i öppen mark med Tilly. Han måste vara betänkt på något annat sätt att rädda Brandenburg. Han beslöt att gå söderut för att öfver Hafvelfloden hota Tillys enda öfvergångspunkt öfver Elben, nemligen brohufvudet vid Dessau. Han lemnade derför Gustaf Horn med de trupper, som hittills stått under Johan Banér, qvar vid Friedland samt tågade sjelf söder ut till Angermünde och Schwedt, det senare beläget vid Odern strax söder om flodens inflöde i Pomern. Det var den 8 Mars.
Konungen var emellertid i den högsta oro för Horn, och bud och bref gingo ständigt dem emellan. Men
Brandenburgs öde afgjordes snart.
Tilly synes hafva varit mycket uppretad, när han nu kom tågande nedåt kustlandet. Det öde, som väntade Brandenburg, kunde man sluta till af hans grymma framfart mot den tappra svenska besättningen i det lilla Feldberg. Der låg ett kompani af Kniphausens regemente, som modigt försvarade sig. Fästet togs med storm, och besättningen nedhöggs. Några dagar derefter stod Tilly framför Brandenburg.
Den styrka, som stod här under Kniphausens befäl, var omkring 2,000 man. Om sjelfva striden känner man föga. Efter tvänne dagars oafbruten skjutning hade ett så stort stycke af muren ramlat, att hela regementen kunde tåga in derigenom. Enligt det ofvannämnda brefvet från Gustaf Horn till rikskansleren var denne af den mening, att förutan denna muröppning hade staden näppeligen vunnits. Såsom i allmänhet var fallet med tyska landsstäderna – säger han – gick äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
