Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf tågar mot Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kurfursten sig mot konungen, så hade han intet annat att vänta, än att konungen skulle behandla honom som fiende. Till den 7 Juni ville konungen hafva kurfurstens svar.
Den 6 Juni kom bref från kurfursten med begäran om uppskof till klockan 7 den 7:de, hvilket beviljades, och då kom Arnim å hans vägnar till konungen. Arnim hade just i dessa dagar anländt från Sachsen till Berlin. Samtalet mellan honom och konungen blef dock utan följd. Georg Wilhelm stod fast vid sin fordran att konungen skulle lemna hans land. Skrifvelsen härom kom den 9 Juni till konungen. »Konungen blef då mycket ifrig» – berättar Grubbe – »och ville icke längre lida detta.» Han skref samma qväll ett uppsägelsebref till kurfursten, »att han om morgonen skulle anamma Spandau, konungen ville gå sin väg med hären och hålla honom för fiende.»
Dagen derpå den 10 Juni bröt konungen upp från Spandau, som öfverlemnades åt kurbrandenburgskt
folk. Hans plan var att gå förbi Berlin till Köpenick för att derifrån afgå till Küstrin, sätta sig i besittning af denna fästning och derefter återtaga sin gamla plan att genom Meklenburg närma sig nedre Elbern och Wesern.
Vid middagstiden var man i närheten af Berlin. Hären utgjorde omkring 20,000 man.
Här uppstod nu stor förskräckelse. Kurfursten trodde, att det gälde hans hufvudstad och utskickade åter Arnim att söka blidka sin förtörnade svåger. Arnim gjorde sitt bästa, men konungen blef fast yid sin föresats, och under det han samtalade med Arnim, fortforo härafdelningarna att rycka framåt. Allt mera tilltog oron i Berlin, när man såg de svenska fanorna nalkas. Då kommo kurfurstinnan och hennes mor, åtföljda af hela hofvet, utåkande ur staden att möta och om möjligt beveka konungen. De bådo honom att icke företaga något fiendtligt mot sin svågers hufvudstad. Konungen svarade, att det icke var hans afsigt, men att han under närvarande förhållanden måste draga sig tillbaka och förblifva i sina qvarter (bakom Odern), tills man finge se hvad Gud ville
göra.
Konungens svar ingaf icke mycket hopp. Väl behöfde man icke befara något fiendtligt mot Berlin, men för den, hvilken egde förmåga att blicka ut öfver det allra närmaste och tänka sig hvad som skulle följa, när konungen aflägsnat sig med sin här, var faran fullt ut lika stor, om detta skulle inträffa. Och märkeligt nog visa sig de tyska furstehofvens qvinnor denna tid vida kraftigare och beslutsammare än deras män. Vi påminna om Georg Wilhelms och Maria Eleonoras moder. Vi må äfven nämna furstinnan Sofia af Pomern, kurfurstens af Sachsen syster. Hon hänfördes af den nordiske hjeltekonungens manliga uppträdande att efter Danmarks besegrande ensam våga bjuda den mäktige
kejsaren spetsen, och hon skref till sin broder och uppmanade honom att vara konungen behjelplig till deras trosförvandters räddning. »Gustaf Adolfs» – säger hon – »sökte icke sin, utan Guds ära, riket ville han intet afhända.» Och hon tillägger: »Eders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
