Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagarne närmast efter slaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
önsklig framgång och utgång.» Han önskar nu med anledning af segern ifrigare än förr rikskanslerens
närvaro, för att med honom kunna öfverlägga, »huru sakerna härefter borde företagas till de beträngda religionsförvandternes återupprättande.» Det är den starke, som ödmjukar sig inför Herren,
och icke ett ögonblick låter af lyckan förleda sig att glömmandet höga mål, som han föresatt sig.
Någon ärelystnad derutöfver ser man icke till. Talet om den tyska kejsarkronan skall hafva förts af flere än den sachsiske kurfursten. Hertig Bernhard af Weimar, som jemte sin broder Wilhelm nu slöt sig till konungen, skall äfven hafva talat om denna krona. Om Gustaf Adolf fästade sig dervid, vet man icke. Af det beslut, som fattades på sammankomsten i Halle, synes man icke böra sluta till något sådant, då andra skäl för konungens åsigter i afseende på krigets fortsättning finnas.
På en sammankomst i Halle, der flere protestantiske furstar infunnit sig, öfverlades om fortsättningen af kriget. Tvänne vägar kunde konungen taga; den ena att följa efter Tilly och gå inåt Tyskland, den andra att gå åt Schlesien mot Tiefenbach och således mot kejsarens arfländer. Kurfursten var för den sistnämnda. Det var ock Axel Oxenstiernas åsigt, som han sedermera uttalade både till konungen sjelf och efter hans död. »Hade konungen strax efter slaget vid Leipzig gått till kejsarens arfländer» – sade han en gång 1650 i rådet – och låtit marschen till Rhenströmmen blifva, lemnande tyska ständerna att sins emellan afgöra sina saker, så hade kejsaren aldrig kunnat bestå.»
Men för den andra åsigten uttalade sig hertig Bernhard, och denna delades äfven af konungen sjelf, ehuru på andra grunder än den sachsiske hertigens. Först och främst var det icke alldeles gifvet, att saken kunnat afgöras genom ett raskt framryckande mot kejsarens hufvudstad. Ferdinand hade icke visat sig vara den man, som lät tvinga sig; och vidare skulle, under det konungen på detta sätt
aflägsnade sig, Tilly få tid att hemta sig efter sitt nederlag och åter gå framåt, hvarigenom svenskarne kunnat komma mellan tvänne eldar. Deremot kunde konungen, om han sjelf toge vägen genom Tyskland, ej blott hålla uppsigt öfver Tilly, utan äfven begagna sig af de rika tillgångarna i de katolska biskopsstiften för underhållet af sin här och slutligen bereda det hittills utsugna norra Tyskland någon lättnad samt komma i närmare beröring med öfra Tysklands protestanter.
Desse protestanter, så väl furstarne som adeln och riksstäderna, voro hvar för sig svagare än deras
trosförvandter i norra Tyskland, men de hade mer än desse varit utsatta för katolikernes förtryck,
voro ock till sitt lynne känsligare, varmare och beslutsammare än de tröge och vankelmodige
kurfurstarne af Brandenburg och Sachsen, och uppfattade derför sannare och uppriktigare så väl
sin ställning som betydelsen af Gustaf Adolfs uppträdande. Ingenstädes brann glädjen öfver
räddarens lycka varmare än hos desse, och med deras understöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
