Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I konungens vinterqvarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strider skulle taga sig någon hvila, så att hennes längtan att råka honom sålunda skulle tillfredsställas. Men året gick till ända, innan konungens bref kom, att han väntade sin drottning i Frankfurt.
Färden togs öfver Leipzig, hvars magistrat uppvaktade henne och gaf henne en bibel samt några silfverkärl, vidare öfver Weissenfels, Weimar, Erfurth, Gotha, Fulda, Steinau och Gelnhausen. Den 29 December reste hon från Leipzig – enligt Johan Sparres bref – och var den 11 Januari 1632 i Gelnhausen. På vägen från denna ort till Hanau mötte hon konungen. Det var då, när hon slöt den så länge saknade och så innerligt älskade hjelten i sina armar, som hon yttrade: »Nu ändtligen är den store Gustaf Adolf fången!»
Konungen och drottningen följdes åt till Hanau, der de vistades omkring fjorton dagar[1], hvarpå de begåfvo sig till Frankfurt. Glädjen var stor och ömsesidig, och under de nöjen och festligheter, som här under några dagar aflöste hvarandra, skänkte konungen sin
drottning ett skönt diadem af blixtrande ädelstenar till betydligt värde.
Ungefär samtidigt anlände den af konungen så lifligt efterlängtade Axel Oxenstierna. Vi veta att konungen strax efter slaget vid Leipzig kallade till sig den bepröfvade vännen. I November hade Oxenstierna brutit upp från Preussen och, såsom han sjelf berättar i bref till riksens råd, »efter två månaders kontinuerligt resande» kom han upp i Franken till konungen. Det var den 13 Januari.
Det var samtidens störste män, som här återsågo hvarandra efter en lång skilsmessa. Ära och lycka
omstrålade dem redan, när de i Preussen förmådde skaffa sitt fädernesland fred efter så många års
oafbrutet krig, men om en så oerhörd framgång, som under detta nya krig följt de svenska vapnen, hade de icke kunnat drömma. Men midt under glädjen vid deras sammanträffande kunde icke Oxenstierna undertrycka sitt ogillande af den väg, som konungen valt efter segern vid Leipzig, och han sade: »Jag hade hellre velat lyckönska till segern i Wien än i Frankfurt!»
Vi känna denna Axel Oxenstiernas åsigt, och han stod fast vid densamma långt efter konungens död. Skiljaktigheten i hans och konungens åsigter söndrade dem dock icke från hvarandra. De första
dagarne tillbragtes till större delen under enskilda samtal utan alla vittnen, och konungen skänkte
Axel Oxenstierna den i Mainz tagna och kurfursten tillhöriga boksamlingen. Den var högst betydlig, och Oxenstierna gaf den i sin ordning åt det vid denna tid inrättade gymnasiet i Vesterås. Tyvärr kom dock den storartade gåfvan aldrig till sin bestämmelseort, ty fartyget, som skulle föra böckerna öfver Östersjön, led skeppsbrott, så att allesamman gingo förlorade.
Men det fans en omständighet till i konungens vinterqvarter, som Axel Oxenstierna icke gerna
såg. Det var hans lysande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
